Det har funnits tillfällen då jag har, så att säga, lekt lite med sanningen och svarat något spännande i stil med cirkusprinsessa eller rallyförare men vid 54 års ålder, i en liten stad där jag bott i stora delar av mitt liv, är det lika bra att säga som det är. Jag är lärare.
Och det går upp för mig, alltmedan mitt underliv undersöks, att jag mycket väl känner gynekologens barn. De är mina elever. Läkaren är dock proffsig och övergår till att prata östrogenplåster men jag känner mig ändå lite blottad.
På samma sätt som när jag går med sönderstressad mage till apoteket där receptarien råkar vara en annan förälder och känner mig tvungen att haspla ur mig något osammanhängande om att min magkatarr såklart inte beror på hennes barn utan bara en onormalt hög kaffekonsumtion.
Det händer titt som tätt. Föräldrar och elever finns överallt. Enköping är en liten stad.
Varför gav du mig ett F? ropar en tidigare elev på löpbandet intill på gymmet.
Kul att se dig också, säger jag och ler mitt vackraste samtidigt som jag höjer volymen i mina hörlurar. Att diskutera betyg under träningspass kan väl ändå inte ingå i de arbetsuppgifter som lärare förväntas göra på sin förtroendetid. Men jobbtankarna är väckta och pulsen har höjts.
Tröstar mig med att det måste vara värre för eleven att träffa fröken på gymmet än vice versa.
Ofta är det positivt. Om man till exempel har råkat tanka bensin i sin dieselbil är det lite pinsamt men framför allt praktiskt att ens tidigare elev jobbar på bilverkstaden. Eller när det helt har kört ihop sig och blinkar ilsket rött i självscanningen i matbutiken där alla elever jobbar extra. De får sig ett gott skratt mot att de hjälper en komma ut med matkassarna, men långt ifrån värdigheten, i behåll. Om det nu inte är just på grund av att jag är lärare som det så ofta tjuter avstämning.
Vi lärare är ju förstås inte ensamma om det här. Det är inte bara vi som känns igen och glider in i yrkesroll när vi besiktigar bilen eller går till tandläkaren. Men hur förhåller sig människor till det? Att vi alla sitter ihop i ett slags klibbigt svampmycel med förgreningar åt alla möjliga håll? Det skulle jag gärna vilja veta.
En strategi är naturligtvis att helt enkelt hålla sig undan. Dra ner mössan och gå omvägar för att slippa möta elever, föräldrar, patienter eller klienter. Det finns lärare som hellre pendlar i timmar än riskerar att springa in i elever på stranden eller Systembolaget.
Och jag kan väl erkänna att jag själv har hukat bakom hyllorna en och annan gång. Inte bara för att slippa betygsprat eller ifrågasättanden av dagens skola i allmänhet. Utan också för att undvika något mycket värre: att inte bli uppmärksammad över huvud taget som den lärare jag är. Att vara en så grå medelråtta att ingen känner igen en. Hemska tanke.
En annan strategi är att ikläda sig ett närmast maniskt smajl och hurtigt heja på allt och alla, mer eller mindre bekanta. Hellre uppfattas som glad galning än ointresserad uppnäsa.
Frågan är om vi blir bättre eller sämre människor. Man skulle ju kunna hävda att vi tvingas bli mer professionella i en liten stad där vi ger banklån till grannar och kollegans fru stoppar dig i hastighetskontrollen. Möjligen. Man skulle också kunna beskriva detta mycel som något vackert, en skimrande väv där vi alla hör ihop. En får betyg, en annan östrogenplåster.
Småstadens själ. Tillit till varandra. Eller terrorbalans.