Härom natten skrattade jag åt mig själv när jag desperat letade efter kunskap på nätet. Om nissar.
Min yngsta kom hem och grät över att alla hennes kompisar minsann hade besök av nissar som planerar julklapparna. De ska bo bakom en liten, liten dörr i vår vägg. Helst ska jag ha ork och tid och gå upp varje natt och "möblera om" utanför nissarnas dörr. Så det ser ut som de varit i farten. De ska lämna små brev. Helst presenter också. Varje dag i december fram till jul.
Suck. Jag som haft problem med att hålla mig vaken längre än barnen, när tandfen ska göra en utbetalning.
Jag fann i alla fall oväntat räddningen. En helt fantastisk app som skapar magiska övervakningsfilmer. Och gissa vilka inkräktare som fastnar på bild? Nissar så klart.
Jag ska filma i golvhöjd kring granen och vid soffor och sängar hemma hos oss. Och sen ska jag skapa en liten söt nisse i appen och bestämma hur den ska smyga omkring där hemma. På morgonen kan jag visa barnen vad övervakningsfilmerna fångat. Jag kommer kunna bevisa att det finns nissar hemma hos oss. Utan att själv behöva bli fastighetsskötare.
Jag har försökt lista ut hur jag ska skapa det där lugnet för mina barn. Där ögonen får gnistra som små stjärnor och de får känna sig förväntansfulla. För jag har en känsla av att allt nu för tiden bara är rörigt för barnen. Lite för mycket som ska hinnas med. Lite för många nya, påhittade traditioner som gör att vi konsumerar mer. Eller ser de inte allt det hektiska runt omkring?
När jag var liten fanns inget annat än ett lugn över jul. Jag kan inte minnas att jag hade stressade föräldrar som slet sitt hår över hur de skulle hinna allt. Kommer inte ihåg någon som svor över att trängas i mataffären och suckade när de ställde ned kassarna i hallen.
Allt julstök i köket var fridfullt. Snön var alltid så djup. Tomten alltid så hemlig. Tills den julen jag såg att tomten hade likadan klocka runt handleden som min pappa.
Mina barn avslöjade tomten för två år sedan. Tomten hade likadana strumpbyxor som mormor där under rocken. Och det är inte det enda jag är rädd för att de har avslöjat.
Jag tror dessvärre att de kan se igenom min fasad. När julen närmar sig har i alla fall inte jag några tindrande ögon och tålamod. Det som ska vara ett evighetslångt mys från advent till julafton, förvandlas lätt till skrattretande långa att göra-listor. Och mamman är alltid stressad.
Allt kändes väldigt mycket mer harmonisk när jag var barn.
Nu ska det alltså vara nissedörrar, adventskalendrar i form av 24 små paket och annat som inte fanns när jag var liten. Hjärnan är överladdad. Plånboken rätt tom. Jag kan inte släppa funderingarna kring det där lugnet jag vill återskapa.
Kanske ska jag gå åt andra hållet och skapa nya traditioner jag med. Ha lite mer fantasi och inte hänga kvar vid clementindoft och snötunga granar i väntan på tomten.
I så fall hakar jag på killen med sodastreamern. Vilken tokig idé. Jag hörde honom berätta i radio om trenden han skapat. Allt ska kolsyras i hans maskin. Programledarna fick smaka kolsyrad inlagd sill. Och de tyckte det var gott. Antar att det blev en galen soppa. Undrar vad jag ska prova att kolsyra?
Först ska jag klura ut hur jag ska lösa punkt nummer fyra på nioåringens önskelista som jag fick på sms för en stund sedan. En resa till Grönland. Vad hände med allt jag önskar mig är en helt vanlig docka med lockigt hår?
En punkt var extra fin. Den säger kanske lite om att ta vara på stunden mitt i all stress:
6. "Bara du och jag".