Vi är väldigt "glada" i att diagnosticera vår omvärld genom att prata om ifall någon beter sig "normalt" eller inte. Vad är att vara "normal" eller att inte vara det? Vart går gränsen egentligen?
Kan en person som har LSS (Lagen om särskilt stöd och service till vissa funktionsvarierade) räknas som "normalfungerande" ändå? Om du nu svarar nej på den här frågan, kan du då motivera det trovärdigt med varför du inte anser det? I alla kategorier av människor finns det olika grader av allting. Detta gäller även funktionsvarierade. Jag hör ibland från personer som har någon form av funktionsvariation, att personer de inte känner kommenterar att dessa inte fattar saker lika bra som du eller jag, eller att de blir ifrågasatta på grund av bara vilka de är. Tyvärr är jag personligen inte ett dugg förvånad över det här.
Genom min egen livshistoria och mina skelettmissbildningar har jag mött samma former av ifrågasättanden kring huruvida jag har en hjärna som alla andra eller inte, om jag verkligen lever ett liv på samma sätt som alla andra. Och jag har aldrig förstått vitsen med ifrågasättandet. Jag har aldrig förstått varför vissa tycker att det är okej att tro eller tycka något om en person de i de allra flesta fall inte ens känner. Vad är det man vill uppnå – egentligen? Nu tänker någon förmodligen att "det är ju för att personer som trycker ner andra måste höja sig själva". Jo, det brukar vara den förklaringen man hänvisar till. Och enligt mig är den inte godtagbar alls.
Anledningen till att jag skriver detta är att jag tycker det är dags för människor att sluta med sitt ifrågasättande överlag. Det är dags att sluta tro att alla är på ett visst sätt på grund av en eventuell funktionsvariation. Det är dags att börja tänka i ett vidare perspektiv, även om du aldrig tidigare har mött någon som "avviker" från normen. Det är inte vi som ska behöva förklara och försvara oss i det oändliga, du som individ måste någon gång visa att informationen gått fram och att du tagit den till dig.