Helgen är i antågande och många tänker på hur de ska piffa upp sig. Jag har istället tankar kring min identitet.
I eftermiddag kommer jag sitta där hos frisören och få min vanliga utskällning. Jag ringde igår och för en gång skull fanns det en tid.
I vanliga fall vill jag klippa mig nu, nu, nyss. Och så blir jag arg över att jag är ute i sista stund och det inte finns några tider.
Jag kommer iväg en eller två gånger per år. Det brukar låta ungefär likadant.
– Vadå men Gud vad har du gjort? Jag har inte tid och råd att springa till frisören hela tiden. Ja ta topparna men inte mer, jag vill ha långt hår. Ok då, ta så mycket du behöver...
Sen går jag hem och gråter lite över att det blev fina toppar men för kort frisyr.
Idag kommer allt vara annorlunda. Förutom utskällningen kommer hon säkert lägga huvudet lite på sned och via spegeln säga:
– Oj, men du så tunt det blivit.
Jag känner frustration över att jag aldrig får vara jag. De här olika faserna i livet bara avlöser varandra. En stark identitet blir utsuddad för att ersättas av en annan.
Först skulle jag hitta rätt i min kropp och sinne med att bli tonåring. Sen vuxen. Efter det alla hormoner med graviditeter. Få en ny identitet som mamma. Sen när barnen blivit några år försöka hitta lite av sitt gamla jag också.
Då kommer kallduschen.
Allt i kroppen börjar svaja. Ibland känner jag för att hänga upp en skylt med texten "ur funktion". Det kommer orangea kuvert i brevlådan som handlar om min ålderdom, kallelser till mammografi och cellprovstagnningar. Och det är jag tacksam över.
Men när kommer kuvertet med orden "välkommen till klimakteriet"? Varför är det ingen som berättat det här för mig? Jag känner mig dåligt påläst och tycker allt känns läskigt. Jag är på väg in i något jag inte har kontroll över.
Och så var det håret då.
Poff sa det. På några veckor blev det så där riktigt eländigt tunt. Men jag har försökt lösa det i ren panik.
Jag gick och köpte tantschampo. "För hår över 40 år".
Vad vill jag säga med allt det här? Kanske vill jag bara tro att jag inte är ensam kvinna med de här känslorna. Jag får googla efter ett forum senare.
För nu ska jag hämta en kaffe och börja jobba. Vare sig jag är i klimakteriet eller inte.