Kylan bet lite i näsan på promenaden till jobbet nu på morgonen. Men det fanns något som värmde - ljuset.
Det är på väg tillbaka. Från tidigare becksvarta morgonpromenader ser jag nu Vårfrukyrkans torn uppe på åsen teckna av sig mot en smal strimma morgonrodnad på himlen.
Det känns hoppfullt, lite ystert och löftesrikt, om tussilago i brunt fjolårsgräs och så småningom skira musöron på björkarna. Det är inte så långt till våren.
Inte för att jag har så mycket mot vintern. När den verkligen är riktig, med minusgrader och snö.
Men ljuset, det saknar jag. Även mina grannar uppenbarligen för än lyser många av julens ljusslingor på balkongerna. Min också, den får hänga med ett tag till tror jag, den är fin i kvällsmörkret när man kommer hem.
Min väderapp säger att nu blir det kallt några dagar, och lite snö. Det är bra för det gör tillvaron lite ljusare. Och vi vill ju inte missunna Vasaloppsåkarna ett bra före första helgen i mars.
Men mars är ju faktiskt en vårmånad även om den alltid gör mig lite besviken, vintern brukar bita sig fast ett bra tag in i den månaden.
Den högsta temperatur som uppmätts i mars enligt SMHI är 20 grader, den 18 mars 1990. Funderar på vad jag gjorde då, men har inget minne av den dagen.
Idag visade min termometer i alla fall på minus nio grader och både mössa och vantar åkte på. Men ljuset, det fanns där ute och värmde i hjärtat.