Jag minns fortfarande känslan när jag som litet barn upptäckte att jag kunde se saker från ett annat perspektiv än mitt eget. Rent bokstavligt alltså. Låt säga att jag satt på en stubbe och tittade på en cykel – det händer inte så mycket när man växer upp på landet – och så gick det upp för mig att jag kunde föreställa mig hur stubben såg ut från cykelns position. Jag kommer också ihåg hur jag upprymd delade denna nyvunna kunskap med min mamma som förmodligen försäkrade mig om att jag var exceptionell och unik, att min upptäckt var i klass med en ny planet eller en värdefull skatt av guld.
Nu är ju små barn ganska egocentriska så att jag själv fascinerades av mina framsteg är inte så märkligt. Då. Varför jag fortfarande minns det sisådär femtio år senare vågar jag knappt spekulera i. Men kanske var det verkligen något extraordinärt som jag hade fått upp ögonen för. Att kunna förflytta fokus från sig själv, om så bara för att föreställa sig ett barn på en stubbe, är en svårare konst än man kan tro.
Men varför är det inte som att lära sig cykla? Man lär sig en gång och det sitter i ryggmärgen för evigt. Varför måste jag anstränga mig för att tänka likadant idag?
För ärligt talat, hur väl har jag förvaltat, än mindre förfinat, förmågan genom åren? Hur ofta har jag lyckats att göra de där perspektivskiftena på riktigt. Att verkligen se, i bemärkelsen förstå, hur någon annan tänker. Det är ju så mycket enklare att blockera jobbiga Facebookvänner än att fråga hur de resonerar.
Det tycks inte bara vara jag som behöver träna på perspektivskifte. Ett tecken på det är att ordet bubbelhoppa poppat upp och till och med placerat sig på Språkrådets senaste nyordslista. Ordet myntades av den tidigare googleingenjören Max Hawkins som skapat algoritmer för att hjälpa oss att bryta oss ut ur våra egna bubblor.
Själva ordet låter riktigt champagnefestligt. Att praktisera det desto jobbigare. Det är bekvämt i våra betongtjocka bubblor där ingen ifrågasätter oss eller utmanar vår världsbild. Ju mer vi boar in oss i bubblan desto svårare att lämna den. Ska man dessutom promenera en mil i en annan människas skor blir det riktigt påfrestande.
Men behovet av dessa mentala förflyttningar tycks finnas. Nyhetsmorgon på TV4 har gjort en specialsatsning där partiledare ska samtala, i stället för att bråka och släppa oneliners. SVT har ett program där proffstyckare från höger och vänster går samman för att enligt programbeskrivningen komma ifrån billiga poänger och utspel och i stället prata ideologi och skapa förståelse. Vet inte hur väl det lyckas men ambitionen är tydlig.
Så okej, jag ska göra ett helhjärtat försök.
Som uppvärmning ska jag föreställa mig att bilisten som ligger tio centimeter bakom min bil precis nåtts av beskedet att hans mor blivit sjuk. Nästa steg skulle kunna vara att sätta sig bredvid någon stroppig typ och helt enkelt fråga hur hen har det. Så småningom ska jag lugnt lyssna utan att avbryta när det nya organisationsförslaget på jobbet presenteras.
Lite jobbigare blir det säkert och absolut mer komplicerat. Möjligheten ökar ju att jag själv får frågor som kräver genomtänkta svar. Förhoppningsvis blir det roligare. Belöningen är att förstå hur andra tänker och bli mer nyfiken på det under som är vi människor som lever och stretar på bredvid varandra.