När höstlöven faller är det spännande att promenera längs invanda vägar.
Saker som tidigare dolts i grönska dyker plötsligt upp mellan kala grenar och sikten kan bitvis bli förtrollande. Kan man ta sig upp på Kyrkåsen bjuds man på fina vyer åt alla väderstreck men även längs Mälarens stränder förändras landskapet.
Hopkrattade lövhögar inne i stan lyser gult i höstsolen. Lyser av glädje gör golden retrievern när hon dyker djupt bland löven, möjligen döljer det sig en råtta där nere i botten. Glad som en speleman ploppar hon upp igen någonstans i lövmassan, mindre glad är matte som får fösa ihop lövhögen igen och borsta läskiga små kribblor och krabblor ur hundpälsen.
Några större evenemang är inte på gång i helgen, corona håller sitt järngrepp om oss alla. Planen får bli en grillad korv ute bland singlande höstlöv och lite skuttande i skogen för de fyrbenta vännerna.
På söndag kan den som är hågad fira Fars dag. Kaffe och tårta är ju alltid trevligt men i övrigt har jag aldrig varit så förtjust i den typen av konstlade bemärkelsedagar, som liksom många andra underligheter kommer från det stora landet i väst.
Möjligen bottnar min avoghet i en traumatisk barndomsupplevelse när min syster med svettig barnahand lade upp sina hopsparade 25-öringar på disken i järnaffären och köpte en påse spik till pappa på fars dag. Expediten skrattade rått och tyckte att det var mycket lustigt och vi handlade aldrig mer i den affären!
Men en bit tårta tror jag ändå att vi unnar oss på söndag, till alla pappors ära, både närvarande och frånvarande.