Det gick långsammare förr. Detta illustrerades mycket tydligt häromdagen när nyheten om att gudabenådade Anita Lindblom var död kablades ut i etern.
Hustrun valde ut ett program i SVT Plays utbud med den avlidna sångerskan. Det blev programmet "Party hos Parnevik", vilket hörde till de mest trendiga och fartfyllda tv-programmen på 1970-talet.
Det var verkligen vilsamt för själen att titta på Bosse Parneviks party med gäster. Skönt att slippa kastas mellan ständigt föränderliga intryck. Lugnt och skönt.
Utöver artisterna medverkade statister som hade som enda uppgift att bara mingla runt och sorla lite smått i bakgrunden. Anita Lindblom, Bengt Bedrup, Svante Thuresson och Siw Malmkvist stod för underhållningen utöver den titt som tätt busringande och imiterande värden. Däremellan trivsam mellanprat, allt i makligt tempo.
En annan företeelse som visar på vår alltmer uppskruvade tillvaro är fikarasterna. För ett tiotal år sedan förfasade jag och hustrun oss över vänners berättelser om arbetslivet i Stockholm. Det fanns ingen tid till dagliga fikaraster i Stockholm, ve och fasa.
Nu har positionerna flyttats framåt (eller kanske bakåt) på den fronten i lilla Enköping. Vi är ikapp. Tid till sådant finns ej mer.
Men det finns trots allt faktiskt saker som går långsammare. När jag springer går det saktare och saktare för varje år som går. Vet inte om det är något att trösta sig med. Det går så sakta att jag snart kommer att springa baklänges.