”Svensk skola behöver mer disciplin”. Så lyder rubriken till en TT-artikel som sprids som en löpeld i svenska medier. I artikeln uttalar sig OECD:s utbildningschef Andreas Schleicher, om den senaste globala mätningen av 15-åringar kunskaper, PISA 2022, som visar att svenska elever har blivit sämre på läsförståelse och matematik.
Igen.
Det talas om bottennivå och skandalresultat och PISA-rapporten döps redan om till pissrapporten av autokorrekt. Och nu söker alla efter enkla förklaringar till raset.
Då dyker ordet disciplin upp och får fäste i folks förklaringsmodeller. Inte helt oväntat. Det är väl bara att sätta sig i respekt och slänga ut dem som stör, säger vissa. Det låter ju så enkelt för den som inte har satt sin fot i skolan, i varje fall inte på 2000-talet. ”På min tid var det si och då lärde vi oss minsann så mycket så.”
Och ja, det är klart att det är viktigt att eleverna lyssnar på sina lärare och att det är helt avgörande med arbetsro i klassrummet för att ett lärande ska ske. Och då ska mobiltelefonerna stängas av och tiktokhjärnorna tränas i att hålla fokus. Det är det ingen som säger något emot. Men om vi når dit med disciplin i form av hårdare tag, med tukt och pli, är en helt annan fråga. Det kanske blir tyst i klassen men är det verkligen tystnad vi är ute efter? Vi vill ha elever som är engagerade, ifrågasättande, nyfikna och kunskapstörstande. Det får vi inte av mer disciplin. Det får vi av meningsfull undervisning.
Jag är helt övertygad om varenda liten knatte och varenda stor drummel vill lyckas i skolan, vill göra rätt om hon eller han kan. Även den där störiga typen som förstör för sig själv och andra.
Men det kostar förstås. Svåra frågor har sällan enkla svar. Inte heller billiga. Det krävs fler vuxna i skolan. Det behövs assistenter, bibliotekarier, kuratorer, skolsköterskor och pedagoger. Vuxna som följer med och fångar upp. Som ser eleven i korridoren som straffat ut sig från klassrummet. Som orkar ställa krav och ha höga förväntningar. Som lyssnar, lotsar och lär.
Det krävs att kommunpolitiker vågar så frön trots att det dröjer tills skörden är mogen. Modiga människor som lyfter blicken och ser helhet i stället för att tänka i kortsiktiga ekonomiska stuprör. Att det trots bistra ekonomiska tider lönar sig att satsa på skola.
Det kostar också tid, intresse och engagemang av oss alla föräldrar, lärare, rektorer, politiker, influerare och Gud vet vad för att tillsammans visa att unga människors utbildning och utveckling är det viktigaste som finns. Vi behöver vara förebilder som visar att det är spännande att lära sig saker. Men det kräver förstås föräldrar som inte enbart ser sig som kunder och elever som inte betraktas som passiva konsumenter. Det kräver gemensamt ansvar.
Så, hold your horses. Ropa inte reflexmässigt på mer disciplin och hårdare tag så snart svensk skola inte tycks fungera. Den stränga magistern med pekpinnen i högsta hugg må ha fostrat de samhällsmedborgare som byggde landet på 60-talet. Dagens snabbföränderliga verklighet kräver något helt annat av morgondagens vuxna. Något som inte går att piska fram. Vi behöver analytiska och aktiva människor som rustas med kreativitet, utforskande och ifrågasättande. Så säkras både tillväxt och demokrati.
För min egen del som lärare är dock det viktigaste att alla knattar och drumlar får chansen att upptäcka glädjen att lära sig något nytt, att vilja läsa böcker, att vara bildade.