Min hund är bra på det och hon visar ofta vägen till nya upplevelser. Krafset från en ekorre i trädtopparna kan få henne i trans långa stunder, stirrandes upp i lövverket.
Häromdagen visade hon mej på inte mindre än fyra långsvansade ”korrar” som fnattade runt mellan tallar och lövträd vid Sankt Olofs kyrkogård. Det var hisnande uppvisningar på hög höjd de bjöd på och ännu fortare gick det när hunden till slut inte kunde tygla sin längtan efter ekorrkött och bölande försökte ta sig upp för tallstammen.
Nu fick hon nöja sig med att knapra i sig några harpluttar hon hittade i gräsmattan istället. De är uppenbarligen väldigt smakliga för efter dem kan man snusa länge i gräset.
Men som sagt, man bör se upp mer. I stan till exempel. Höjer man blicken i kvarter med äldre hus möts man ofta av vackra fasader, sirliga balkongräcken och små figurer av olika slag som utsmyckning.
Det är dock inte något som roar hunden. Men att sitta och glo ut i rymden på ingenting, det roar minsann! Eller så ser hon något som jag är oförmögen att uppfatta, intressant är det i alla fall.
Å andra sidan misstänker jag att det kanske inte är så hög aktivitet bland hjärnvindlingarna hos henne då. Det blir lite teflonhjärna ett tag, något som vi alla troligen skulle må bra att ha lite mer av.
Någon gång måste det väl ändå bli varmare. Då ska vi lägga oss på en filt och glo upp i himlen, på moln som glider förbi och en och annan rastlös ekorre som far runt i trädtopparna.
Använd helgen till att se upp lite mer!