Det låter enkelt men för mig var vägen till körkort inte helt lätt.
I mitten på 80-talet blev jag nämligen påkörd.
Jag var på ridläger och vi skrittade längs en asfalterad sträcka, där maxhastigheten var 50 kilometer i timmen. Min ponny blev rädd för något i diket och började backa tvärs över vägen. Jag minns att jag vände på huvudet flera gånger och tittade på fronten på bilen som var på väg mot oss.
Han bromsade inte, utan han trodde att han kunde gasa till lite och hinna runt.
Min ponny flög in i vindrutan så glaset sprack. Jag flög över bilen och landade på den hårda asfalten. Det gick väl hyfsat för alla utom ponnyn, som fick avlivas.
Jag minns att min pappa alltid lät mig styra bilen sista biten på grusvägen hem till farmor. När jag blev tillräckligt gammal för övningskörning så grejade han inte riktigt att sitta bredvid. Han var en riktig kontrollmänniska. Han kunde aldrig låta någon annan köra. Inte ens brandbilen på jobbet.
Det gick rätt dåligt för mig på körskolan som jag började på. För jag grejade inte att se mötande trafik. Speciellt inte vid omkörningar. Jag såg bara framför mig den där bilfronten, som kom närmare och närmare på kollisionskurs.
Till slut hade jag väl bearbetat klart det där, och tänkte att det är nu eller aldrig.
Så jag bestämde mig för att ta körkort när jag var gravid. Jag är rätt stolt över min prestation att jag grejade att köra upp höggravid i Stockholmstrafiken. Men jag lovar att de som övningskörde med mig säkert inte hade kul alla gånger. Ni vet, hormoner och annat gör att man gråter i en rondell och skrattar i nästa korsning.
Jag tycker det känns lite stort att förnya körkortet efter 10 år.
Men jag ser inte fram emot att få titta på körkortet. Hur bra fotograf det än är, så blir sådana där foton aldrig speciellt snygga.
På mitt första körkort har jag i alla fall det berömda gravidglowet.