Många lider av sportabstinens i dessa dagar i avsaknaden av matcher och tävlingar som i normala fall finns att titta på i dumburken.
Personligen har jag gottat mig åt SVT-sportens årskrönikor på SVT play. Jag har fastnat i 1990-talsträsket bland dessa tidsdokument, som har åldrats förvånansvärt väl och med skönheten i stort sett i behåll.
Formatet på bilden är annorlunda, mer kvadratisk, men prestationerna som återberättas fascinerar oavsett bildformat. Att Pernilla Wiberg var en otrolig kämpe, ideligen skadad och ständigt tillbaka som vinnare igen, tål att ses igen.
Ibland vill man kolla in stora prestationer och svenska framgångar av färskare datum. Ett sådant exempel är den gångna, hastigt avbrutna, säsongens sista världscuploppet i längdskidor för damer, tremilen i Holmenkollen.
Det är ett drama som varken Ibsen eller Strindberg hade klarat av att skriva.
När Ebba Andersson och Frida Karlsson, på nybytta skidor och med fantastiskt glid, gör en osannolik upphämtning och obönhörligen närmar sig en jagad Therese Johaug ökar pulsen hemma i tv-soffan. Upplösningen är precis lika spännande varje gång man ser den, trots att man vet exakt hur det går.
Jag har en del inspelat på boxen också. Johan Olssons femmil i VM i Val di Fiemme tål sannerligen att upprepas hur många gånger som helst. Varje minut, ja, till och med varje sekund är sevärd.
Det finns personer som säger att ensam inte är stark. Tänk så fel man kan ha.