På väg till jobbet började jag fundera på vad jag ska skriva om idag. Och kom på en briljant idé.
Naturligtvis, eftersom vi är en lokaltidning, så ska jag göra en topp tre-lista över vilka jag vill ska flytta till Enköpings kommun. Så jag får en anledning att intervjua dem.
Där tog det stopp.
De jag verkligen skulle vilja prata med har gått bort.
Några som under året gjort något stort jag spontant minns, är sådana jag inte vill ska bo här. För det finns tyvärr mindre trevliga människor på jorden också.
En liten tankeväckare för egen del är att det nog inte är så tokigt ändå med alla nyårskrönikor. Jag själv skulle sitta ned i lugn och ro, och sammanfatta året och minnas allt bra som hänt i världen också. Inte bara allt elände som ibland fyller huvudet.
Jag gick över till topp tre över vad jag önskar mig i julklapp istället.
Det tog också stopp.
Samvetet slog till. Jag har allt jag önskar. Allt jag hoppas på är att få behålla det.
Men det skulle inte skada om någon i familjen fick en avkopplande weekendresa till en mysig herrgård. Jag följer gärna med. Är det något jag längtat efter är det att bara sitta framför en brasa och sitta still en stund.
Kanske skulle jag i eldens sken ta fram mobilen i smyg. Och läsa Enköpings-Posten och hoppas på att någon annan skrivit en bra nyårskrönika.