Elproduktionen måste öka de närmaste åren om transport- och industrisektor ska kunna elektrifieras i den takt som krävs för att klara klimatmålen. Det snabbaste och mest kostnadseffektiva sättet att öka elproduktionen är fortsatt utbyggnad av vindkraft och solceller. Och den allra största potentialen finns i havsbaserad vindkraft.
Regeringens intresse för havsbaserad vindkraft har dock hittills varit svalt. Detta trots den havsbaserade vindkraftens många fördelar. Till havs finns möjlighet att bygga långt större vindparker än de som byggs på land, eftersom det inte råder samma konkurrens om markanvändningen. Vidare är vinden kraftigare och jämnare till havs, ofta runt 9 meter/sekund, att jämföra med 7–7,5 meter/sekund på land. Kapacitetsfaktorn, d v s den tid kraftverken producerar med full effekt, är också större till havs, cirka 50 procent jämfört med cirka 40 procent på land.
Men för att potentialen ska kunna utnyttjas måste spelreglerna vara tydliga för investerare. Även om den som vill etablera havsbaserad vindkraft tar tidiga kontakter med berörda aktörer, ges sällan bindande svar förrän långt senare i processen, vilket skapar stor osäkerhet. Och att processen dessutom kan ta många år riskerar att avskräcka investerare från att ens inleda nya ansökningsprocesser.
Den aktör som är den största bromsklossen är märkligt nog Försvarsmakten. I Försvarsmaktens uppdrag att skydda landet borde ingå att medverka till att minska klimatförändringarna. Man kan inte då agera motståndare till teknik som utvecklas för att fasa bort fossil energi. Försmakten har trots det stoppat nio av tio vindkraftverk till havs under åren 2017-2022, drygt 3 000 vindkraftverk. Utanför Upplandskusten blev det under våren 2024 helt nej till vindkraft från Försvarsmakten, utan någon tydliga motiveringar till varför.
Törs regeringen agera för att modernisera Försvarsmaktens syn på vindkraft? Om inte får vi svårt att under överskådliga tid få till stånd den elproduktionskapacitet som behövs om vi ska klara klimatmålen.