Läste artikeln "Nya chefen ska vända minus till plus i vården", där tillförordnad chef för vård och omsorgsförvaltningen ger sin syn på saken. I artikeln uttalar han sig bland annat om att personalen måste vara beredda på att vara flexibla. Vilket får mig att undra om ledningen överhuvudtaget vet hur det ser ut ute på arbetsplatserna.
Då vill jag informera om att vi är, och har alltid varit flexibla. I alla år.
Vi vänder ut och in på oss själva, utför ett tvåmannajobb under ensamarbete, på grund av besparingskraven. Vi byter arbetspass eller ändrar vår arbetstid med kort varsel. Antingen för att det passar verksamheten bättre eller för att det ska slippa bli inbeordringar, när vikarier inte finns att tillgå. Ibland beror det också på att andra saker inträffar i verksamheten där vi behövs bättre.
Många gånger ändrar vi på tiderna på våra arbetspass för våra brukares skull, för att ge dom en maximal trygghet i livets olika situationer. Det gynnar trots allt inte oss personligen, utan handlar om lojalitet mot kollegor, brukare och arbetsgivare.
Varför verkar inte de högre uppsatta i ledningen se personalen på golvet som en tillgång?
Arbetsbelastningen och kraven på oss ökar ständigt, men ledningen visar oss ytterst sällan uppskattning eller förståelse.
Ledningens ambition borde ju också vara att vi ska känna arbetsglädje och meningsfullhet att gå till jobbet.
Om de värnar mer om sin personal, skulle både korttidsfrånvaro och långtidsfrånvaro minska. Vilket också skulle gynna verksamheten i längden.
Nu när ni ska göra en så kallad genomlysning vill jag även skicka med er några frågor, som ni borde lägga fokus på.
• Vad ska ni göra för att förbättra vår arbetsmiljö i helhet?
• Vad ska ni göra för att vi som redan jobbar ska välja att stanna kvar i vården, när det uppenbarligen är svårt att rekrytera ny personal?
Ni är välkomna ut på golvet. Ser fram emot att ni någon gång visar er ute i verksamheterna och presenterar er!