Många elever har diagnoser, många elever har en besvärlig hemmiljö och allt detta visar sig ofta i skolan. Några försök görs från skolledningen att stärka situationen men det är långt i från tillräckligt. Prioriteringar görs. Är det elev A eller B som ska få hjälp? Men då får ju inte elev C och D något. Detta trots att alla behöver det.
Under 2023 var mellan 73-93 procent av eleverna från högstadiet behöriga att söka gymnasieskolan, enligt EP från oktober ifjol. Vad händer med de andra? Borde inte kommunen ha högre mål än det?
Olika sorters anpassningar laboreras det med men om man kommer fram till att det som verkligen skulle kunna göra skillnad: fler assistenter och speciallärare, föreslås, så blir det tvärstopp. Det finns inga pengar till det, utan snarare är det så att skolan måste dra in på de resurser som de har nu. Det ska sparas.
Vad det kostar i mänskliga värden ska vi inte tala om, dels för de elever som blir utan tillräcklig hjälp, men även vad det innebär för resten av klassen som sällan får den arbetsro de skulle behöva för att klara av kraven i ämnena.
Om konflikter uppstår så finns det sällan någon vuxen som kan hjälpa eleverna direkt att reda ut det som har hänt. För en del elever kan det bli så stor påfrestning att man väljer att stanna hemma i stället för att delta i skolan, vilket leder till att det blir färre eller inga betyg alls.
Det är knappast ett ansvarsfullt förhållningssätt. Det här handlar om de människor som ska växa upp och vad kostar det i samhället i framtiden? Att så många misslyckas kommer att kosta, och då inte bara i pengar utan även i mänskliga värden.