Tidigare fick jag hjälp av Allas vård och omsorg (AVO), ett privat företag som var flexibelt och anpassade sig efter mina behov. De kunde flytta ett besök från i början av veckan till i slutet av veckan om jag exempelvis blev sjuk. Inga krångligheter, bara sunt förnuft. Nu med Enköpings kommun försvinner tiden.
Nu styrs allt av ett minutiöst schema. Personalen läser innantill från sina mobiler – står det "ta ut soporna" får de inte plocka ur diskmaskinen istället, även om jag ber om det. Flexibiliteten är borta, och de som kommer hem till mig vågar inte göra annat än det som står i instruktionerna i mobiltelefonen.
Genomförandeplanen kom jag överens med kommunen om i höstas, något jag inte ens visste att jag hade rätt till. Men trots att vi där bestämde vilka dagar hemtjänsten ska komma och hur länge de ska stanna, stämmer det sällan med vad som står i mobiltelefonen. Personalen verkar också rädda för att göra fel. Under AVO kunde de anpassa hjälpen efter mina önskemål, nu är de tillsagda att strikt följa instruktionerna. Det skapar en stel, opersonlig atmosfär där sunt förnuft är som bortblåst.
När jag ringer Enköpings kommun möts jag av en telefonsvarare. Jag lämnar meddelanden och får hoppas att någon hör dem. Förr fick jag alltid prata med en människa – tryggt, säkert och med en känsla av att mitt ärende togs på allvar
Inköpen har också blivit en utmaning. Utan bank-ID är jag låst till att handla hos en enda affär som ställer upp for oss äldre. Förr handlade personalen åt mig och ringde vid problem, nu betalar jag över 3000 kronor extra per år i avgifter och kan bara hoppas att rätt varor dyker upp. Valfriheten är borta.
Jag är inte ensam. Personalen säger att många äldre är oroliga, men vi har ingen att vända oss till. Kommunen kommunicerar inte med oss, och när vi frågar hänvisas det till att "politiken har bestämt." Kommunen måste sluta med minutjakten och det måste finnas tid för att förflytta sig från en äldre till en annan.
Den här övergången har kostat mig mer än pengar. Jag har förlorat tryggheten och känslan av att mina behov räknas. Kommunen måste lyssna, börja använda sunt förnuft och se till att genomförandeplanen faktiskt följs. Hemtjänsten ska finnas för oss – inte för systemet. Avslutningsvis vill jag säga att den personal jag har kontakt med gör sitt allra bästa under de förutsättningar de har.