På tal om skolvägar tänkte jag berätta om hur det funkar här, i kommunens utkant. Tre mil från Enköping går vägen i en slinga för att möta Mälaren och sen tillbaka mot staden igen. Utefter den slingan, bor skolbarn och den lokala vägföreningen har – för över 20 år sen – gjort mötesplatser och rätat ut vägen för att skolbussen ska kunna gå runt.
Så skedde också, till sist, under ett tag. Ett lokalt bussbolag satte för några år sedan upp hållplatsskyltar efter nämnda väg, men inte där någon bor!? Dessa lutar nu åt alla håll och ingen buss passerar längre utan vänder vid ett vägskäl. Anledningen är att ungarna måste ha tre kilometer till hållplats.
På vintern är det kolsvart både morgon och kväll, genom en lång skog full av vildsvin, älgar och andra djur. Utan ett enda ljus eller lyse. Det ska en unge klara från sex års ålder, ensam. Ibland kommer timmerbilar eller andra okända fordon. Det talas mycket om säker skolväg. Jag tror knappast någon av de som bestämmer om detta, vågar gå den vägen ensam i mörker. Det visar att problemen inte behöver ligga särskilt långt ifrån kommundörren för att inte beröra. Och ungarna får lära sig att klara sig själva här nere.