Allt som stängs ner gör mig nästan mer orolig än själva viruset.
Missförstå mig rätt, det är bra att Sverige tar detta på allvar. Samtidigt blir jag blir oroad över vad detta får för samhällspåverkan i stort. Inte bara för alla företag utan för de ensamma och utsatta. Alla fasta punkter vi har som människor, skakas om och förändras. Otryggheten jag och många känner just nu får mig och många andra att vakna med ångest. Vi tvångsmatas med informationen om viruset dagligen. De som är rädda trissar upp varandra och de trissar upp de som inte ens kanske var rädda från början.
Samhället och vi själva begränsar de sociala interaktionerna av förståeliga skäl, samtligt som dom är så viktiga för att få oss att må bra. Många av oss i samhället är beroende av de samhällsinsatser och fritidsintressen som finns. Det kan vara den enda mänskliga kontakt den personen har. Även om jag har full förståelse för att de inte kan fortsätta just nu.
Jag har bott i Enköping i över 10 år, ändå är mitt kontaktnät här nästan obefintligt. Jag vet att jag inte är ensam om att ha det så. Därför är jag livrädd för den sociala riskgruppen som är väldigt ensamma med både sin oro och sina hjälpbehov. Jag tänker på de hemlösa, de ensamma, de som lever i destruktiva förhållanden samt barn och unga som är i en utsatt situation. Jag var själv ett sådant barn och samhället blev min räddning. Vad händer nu när samhället pausar och inte kan fånga upp dessa individer på samma sätt?
I söndags på en av hundpromenaderna var det en stämning man kunde ta på. Folk i mängder var ute och gick och pratade. Vet inte om de ventilerade eller bara var ute och gick. Det kändes som att folk var rätt sammanbitna, rädda och avståndstagande.
Många bunkrar och lägger upp strategier för att klara av en ev sjukdomstid rent praktiskt.
Jag förstår det psykologiska bakom det, jag har själv djur som jag måste hitta en lösning åt om jag inte kan själv. Att bunkra mer än man behöver kommer dock inte få oss att överleva detta. Det måste vi göra tillsammans och inte genom att roffa åt oss mer än vi behöver. Då skjuter vi bara varandra i fötterna.
Vi behöver bli samhället i den här krisen, sträcka ut vår hand lite extra. Knyt gärna kontakt med den som inte har någon. Skicka en gåva till de äldre du inte kan hälsa på, ge mat till de hemlösa. Ring till dem i din närhet som har begränsat socialt nätverk. Lämna en påse mat eller vad som. Visa att den personen finns, syns och är minst lika viktig som alla andra. Vi behöver visa varandra att samhället kan pausa och att vi tar hand om ALLA genom detta. För det är endast tillsammans vi går starka ur en samhällsförsvagad struktur. Hjälp de ensamma och utsatta att få tillbaka en viss trygghet igen.