Avhysning av Ena Energis anläggning i hamnen?
Enligt kommunens politiska företrädare skall styrelsen för bolaget, enligt ägardirektiv, planera för flyttning av verksamheten från det nuvarande hamnområdet. Det är tydligen ett krav om en flyttning, inte ”om utan när”.
Vadan denna plötsliga angelägenhet av en flytt?
I min värld, framstår beslutet närmast som en hämnd för förlusten av en försäljningsambition av verksamheten till privatintressen av riskkapitaltyp, vid Kf-sammanträdet den 11:e juni 2018.
Att helt i onödan riva en väl fungerande totalenergianläggning, av stationär typ med motivet att, för ”andra ändamål” komma åt anläggningsytorna räcker inte. Hur sedan frågan om finansieringen av en ny anläggning skall gå till är tydligen ett mindre problem.
Var god och belys de ekonomiska konsekvenserna för värmeabonnenterna före några beslut om flyttning av produktionsverksamheten.
Den här frågan börjar bli av den omfattningen att den borde leda till en folkomröstning om avsikten med dessa återkommande ”stressutspel” för verksamhetens framtid.
Om man från ägarhåll uppfattar anläggningsytorna så värdefulla för ”andra ändamål”, börja då med att göra en opartisk markvärdesanalys, där samtliga kostnader för bl a rivning, sanering, markberedning och myndighetsyttrande ( Länsstyrelsen ) för vilka ”ändamål” dessa byggtekniskt komplicerade ytor
är lämpliga att bebygga. Värmeverkets erfarenhet av en omfattande pålningsinsats i sättningsbenägna lermassor till 50 meters djup talar för stora anläggningskostnader.
Som bekant driver jordägare i Mälarnära odlingsmark en process mot Stockholms stad där översvämningsrisk föreligger bl a i samband med nya slussenbygget.
Försäkringsbolaget Länsförsäkringar tecknar inga nya avtal för objekt inom områden med denna riskpotential.
När ”plus och minus” för här aktuella ytors markvärde bedömts får sannolikt ”plusoptimisten” sig en tankeställare.
Nej, låt Ena Energis stationära energiproduktionsanläggning fortsatt få fungera som hittills till lägsta kostnad för abonnenterna.