I en tvårummare sitter 67-åriga Lisa ensam i sin rullstol. För åtta månader sedan fick hon diagnosen ALS. Det kom från ingenstans, bara några veckor innan var hon på resa med PRO till Tullgarn. Där gick hon runt och njöt och åt en räksmörgås i caféet. Idag kan hon inte gå. Sjukdomen upptäcktes då hon plötsligt föll en dag och sedan dess har musklerna allt mer förtvinat. Lisa kan inte längre prata och hon väntar på döden. Läkaren försöker peppa och säga att hon kanske har ett år kvar men Lisa har ingen ork att leva mer men inte heller möjlighet att ända sitt liv själv. Hon har ingen släkt och inget att leva för.
I en annan del av staden sitter 38-årige Björn i sin villa och gråter. Idag fick han sin dödsdom. Obotlig hjärntumör. Läkaren har sagt att han inte får uppleva nästa jul och att han bör förbereda sina farväl. Björn vet inte hur han ska berätta för sina två döttrar. Han vet att de kommer få se sin far tyna bort, tyna bort med smärtor som inte ens ökade doser morfin kan ta bort. Det kommer bli ett helvete för dem. Han vet det inte ännu men om ett par veckor kommer han att börja söka efter hjälp för att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Han vill kunna bestämma när han ska dö för att slippa smärtan i sin kropp och i hans familjs hjärtan.
Björn kommer aldrig få hjälp att avsluta sitt liv på ett värdigt sätt. Han och hans familj kommer lida ett helvetes kval till dess att kroppen inte orkar mer. Inte heller Lisa kommer att få hjälp utan får ensam genomlida en sjukdom som till slut stoppar hennes andning.
Vi i Sverige får nämligen inte bestämma att vi vill ta avsked av livet på ett värdigt sätt. Det är olagligt. Självmord är lagligt men Lisa är inkapabel att själv ta sitt liv och Björn tycker det vore värre för barnen.
Samtidigt som detta sker tar Anne, som bor i Oregon USA, farväl av sin familj. Hon har turen att bo i en stat som tillåter dödshjälp. Efter månader med kraftiga smärtor pga sin obotliga hjärntumör fick hon rätten att få en dödlig dos medicin som hon kan ta för att få slut på plågorna på sina egna villkor. Den dagen är idag och alla henne närmaste kommer att ha hennes dödsdag som ett ljust minne på grund av detta.
Varför kan vi inte ha de på samma sätt i Sverige? Vi har rätt att abortera ett ovälkommet foster eller hoppa från 12:e våningen för att avsluta vårt liv. Men vi har inte rätten att dö med värdighet under våra egna villkor då vi blivit obotligt sjuka. Varför är Sveriges politiker så rädda att lyfta denna fråga.?