Kommentar till insändare av Karin Perers 16/1
Jag läste insändaren från mellanskogs ordförande Karin Perers om svensk skogsproduktion.Jag är själv inte skogsägare, men vi är några grannar som med några års mellanrum brukar ta bort granplantor som sprider sig ifrån en närliggande granodling. Då brukar vi få tillfälle att dryfta lite funderingar kring det svenska skogsbruket.
Jag tackar för att Karin Perers välkomnar oss ut i deras skogar. Att kunna vistas och ta del av andras skogar är inte så vanligt i övriga världen har jag förstått.
Men eftersom standardfraser som ”biologisk mångfald” och ”att främja artrikedom” används i insändaren kan det kanske vara intressant för skogsägarna att höra hur deras skog faktiskt ofta upplevs. Särskilt som vi uppmuntras att berätta om skogens skönhet.
Tyvärr uppfattar i alla fall inte jag den svenska skogen som varken särskilt artrik eller rik på biologisk mångfald, hur mycket man än upprepar detta mantra. Snarare är den väl artfattig och enfaldig. Den skog jag ser här där jag bor i norra Mälardalen består av tre(!) trädslag. Det är tall, gran och björk. Ibland vid avverkning lämnas nån aspdunge, kanske nån sälg, mest av en tillfällighet verkar det som. För den avverkning som sker nu där man lämnar nåt enstaka träd är ju egentligen bara en dåligt maskerad kalhuggning.
Denna ensidiga satsning på tall, gran och björk, plus att man ofta återplanterar med tall eller gran gör att man över tid utarmar artrikedomen totalt.
Om det nu inte finns avsättning för några andra trädslag så kanske skogsägarna skulle kunna arbeta för att få bidrag för att låta nåt eller några tunnland inrymma alla de svenska trädslagen.
Och till sist bara för att påminna skogsägarna och andra om vilken mängd olika träd som skulle kunna upplevas om man inte gallrade bort dom. Ekar, askar, lindar, almar, lönnar(olika arter), fågelbär, bok, avenbok, hägg, rönn, sälg med mera. Dessutom finns mindre träd som getapel och brakved och andra buskartade träd.