Som Vänsterpartiets regionråd ser jag det som en del av mitt jobb att framhäva de som arbetar inom välfärden. De gör underverk, men får ofta nedskärningar, privatisering och låga löner som tack.
Jag tänker mycket på de som sliter med att ta hand om oss under coronapandemin. Undersköterskor och sjuksköterskor på intensivvården har ett helvete. Personalen inom hemtjänst och äldrevård bär ett tungt lass, ofta med låga löner och osäkra anställningar. UL:s busschaufförer utsätter sig dagligen för smitta för att andra ska kunna komma till jobbet.
Även många tjänstemän har fått jobba extra. Och inte alla har det så lätt när de arbetar hemma.
Trots detta slit lägger de styrande i Region Uppsala, de borgerliga plus Miljöpartiet, en budget som inte täcker nästa års löneökningar. Vänsterpartiets budget lägger fokus på personalen och mer pengar till sjukvården. Högre och jämställda löner. Kortare arbetstider. Hälsosam arbetsmiljö. Det är ett tydligt alternativ till de blågrönas privatiseringsiver.
De är inte lika uppmärksammade som vårdpersonal men vi bör även vara tacksamma mot de som ser till att det finns mjölk eller toapapper att köpa i butikerna. Vi ska inte glömma handelsanställdas slit under pandemin.
De kan inte jobba hemifrån. Att stå i kassan är inte sällan att stå mitt i smittan. Många får jobba extra mycket med arbetstider som ändras med kort varsel, medan andra har blivit korttidspermitterade, med sämre lön, för att stötta företagen. Alla har fått vänta på löneökningar som skulle kommit för ett halvår sedan.
Trots det vill inte arbetsgivarna ge handelsanställda samma löneökningar som andra. Det blir inte bättre av att branschens otrygga villkor gör att hela 39 procent av de som jobbar i detaljhandeln har en inkomst som ligger under fattigdomsgränsen. Därför har Handels varslat om strejk.
Detsamma gäller Hotell- och restaurangfacket. En till bransch med osäkra anställningar där många har gjort uppoffringar i coronans spår.
Pandemin har visat hur viktigt vanliga människors arbete är. Men många arbetsgivare och borgerliga politiker vill inte se det. De går fram med förslag för att göra anställningar otrygga, och för att försämra LAS. De lägger budgetar som inte täcker löneökningar. De vägrar satsa på låglönade handels- eller restauranganställda.
För mig är det självklart att ställa upp solidariskt bakom LO-förbundens krav. Jag hoppas att fler kan höja sina röster i stöd till de vars arbete får vårt samhälle att fungera.