Det var en gång en liten stad som styrdes av några herrar som tyckte att dom kunde väl få bestämma utan att fråga nån annan först. Den lilla staden hade funnits länge och nästan alla dom fina husen som en gång byggdes hade rivits eller brunnit ner i den stora eldsvådan. Kvar fanns nu bara nyare moderna hus. Och ett stort fint hus som liknade ett italienskt palats.
Det fina italienska palatset ägdes från början av den lilla staden. Där kunde alla som ville och hade råd träffas för att dansa och äta god mat. Det är fortfarande många i den lilla staden som minns hur trevligt det var att dansa i palatset. Allt var frid och fröjd.
Men så kom herrarna som styrde i den lilla staden på att dom inte ville äga något fint italienskt palats. Så dom sålde det till några andra herrar som kanske inte riktigt visste vad dom skulle ha ett så fint palats till. Dom brydde sig inte så mycket om palatset, det fick stå där och det började bli hål i taket och det sjönk ner i det som en gång varit sjöbotten.
Så gick det några år, några andra herrar styrde nu i den lilla staden och det fina italienska palatset började se medfaret ut, ingen hade ju brytt sig om det på länge. Nu tyckte herrarna som styrde i den lilla staden att så här kan vi inte ha det i vår fina lilla stad, så dom tog kontakt med några andra herrar som sa att dom gärna skulle ta hand om palatset och det skakade dom hand på och så var saken klar.
Dom nya herrarna som nu skulle ta hand om palatset borde ju veta vad dom pratade om för dom var ju bäst på det dom gjorde i hela det lilla landet som den lilla staden låg i. Men en dag kom dom nya herrarna som nu ägde palatset på att dom inte ville ha något fint italienskt palats så dom sa till herrarna som styrde i den lilla staden att dom vill riva det fina italienska palatset. Om vi inte får göra det kommer vi att kräva mycket pengar av er här i den lilla staden. Och då blev herrarna som styrde i den lilla staden så rädda så dom sa att det är lika bra att dom får riva och så köper vi tomten. Och nu ägde den lilla staden där det en gång stått ett fint italienskt palats en tomt utan palats.
Sen blev det nya herrar och kanske nån dam som styrde den lilla staden. En dag kom dom på att dom inte ville äga en tomt som det nu inte fanns nånting på. Dom ringde då till några andra herrar som sa att dom gärna skulle ta hand om tomten där det en gång stått ett italienskt palats. Så skakade dom hand på det och så var saken klar.
Det här visste dom andra herrarna och damerna i den lilla staden ingenting om förrän dom fick läsa om det i den lilla stadens egen tidning. Gissa om dom blev förvånade?
Som alla sagor borde den här också sluta lyckligt. Kanske gör den det. Kanske inte.