Helt riktigt beskrev han klimatfrågan som ”vår tids ödesfråga”. Han satte också upp ett tydligt mål: ”Under mandatperioden ska de fossila utsläppen i Sverige tydligt minska
Under de åtta år som Alliansregeringen styrde Sverige lades det fast en ambitiös klimatpolitik. Det stannade inte heller vid prat. Under Alliansregeringen skedde en kraftfull minskning av utsläppen av klimatgaser. Enligt Naturvårdsverkets statistik minskade utsläppen av med drygt 12 000 ton koldioxidekvivalenter, som är det mått som används i redovisningen.
Den var ett resultat av en medveten politik där hela regeringen samlades för att minska utsläppen. Sverige såg en kraftig ökning inte minst av vindkraft. Det skedde också mycket kring omställning av industri och näringsliv, men även en kraftig minskning av utsläppen från inrikes transporter.
Vad vi ser nu är att den mycket positiva utveckling som varit de senaste decennierna när det gäller klimatutsläppen har brutits under Löfvenregeringen. När vi nu också fått kvartalssiffrorna för utsläpp under fjärde kvartalet 2017 visar de på att utsläppen ökade med 265 000 ton koldioxidekvivalenter under året.
Det är ingen tvekan om att klimatet är en av våra stora ödesfrågor. För den som har insett det och tycker klimatfrågan kan det vara lätt att vända sig till den som låter högst och verkar mest radikal. Men vill man på riktigt göra något för att komma tillrätta med klimathotet kan det vara bra att jämföra vad som verkligen åstadkoms.
Vi har nu två decennier där vi kan jämföra regeringar med en socialdemokratisk miljöpolitik och en centerpartistisk miljöpolitik. Resultatet är tydligt. Framtiden har inte råd med ytterligare fyra år med Stefan Löfven som statsminister.