Christina Gortcheva förklarar att att man inte får bygga på landet fast många vill (EP 3/1).
Ja, vi är många som vill bygga på landet och vi är många som funderar över hur handläggningen av ärenden går till. Vill man bygga inom ett område C48, i riksantikvarieämbetets karta över riksintressen för kulturmiljö, är det i princip omöjligt att få tillstånd. Har man lyckats få godkänt tillstånd för vatten, avlopp och fornlämningar så kommer denna speciella lag, från 1968, speciellt för området kring Fjärdhundra. En lag i sig kan man förstå om det är specificerat och vad den uttryckligen innebär.
Nu har man överlåtit tolkandet av den lagen till Upplandsmuseet, som säger nej, till alla. Utan att ge underlag för sina nekanden. Det finns ingen saklig grund eller referenser till nekanden. Hon ger dock alternativa möjligheter till byggnation, på åkermark alternativt annans mark?
Detta har ifrågasatts men miljö- och byggnadsförvaltningen och i förlängningen dess nämnd varken vill eller har lust att kräva mer underlag från Upplandsmuseet. De hänvisar till sökanden att kontakta museet, som i sin tur hänvisar tillbaka till miljö- och byggnadsförvaltningen. Moment 22. Trots påpekanden av direkta felaktigheter i besluten använder man utlåtandena som beslutsunderlag.
I de fall där museet har hänvisat till alternativ byggnation på åkermark blir det återigen moment 22 eftersom det inte är tillåtet med byggnation på åkermark i annat fall än samhällsnytta. Om detta inte vore nog så finns ytterligare en lag inom detta område, landskapsbildskydd. Den är övergripande de andra, vad jag förstått, och det ska ansökas om tillstånd hos länsstyrelsen inledningsvis. Detta innan man ansöker om bygglov till miljö-och byggnadsförvaltningen. Det har inte framgått, vare sig av handläggare eller i information om bygglov.
I de fall där man ansökt hos länsstyrelsen angående tillstånd enligt landskapsbildskydd och fått det, är det fri passage genom hela handläggningen hos kommunen. Då skickar man inte ens remiss till Upplandsmuseet. Det gäller att börja vid rätt instans annars är det omöjligt. Ska det vara så?
Det ska vara klart och tydligt hur man hanterar ärenden inom C48-området och områden som lyder under den särskilda Naturvårdslagen inom kommunen. Frustrationen är enorm hos de som vill utveckla landsbygden kring Fjärdhundra, de som bor och verkar där. De som vill utveckla lantbruk och gårdar, skapa generationsboenden.
Det känns väldigt godtyckligt vem som får tillstånd och varför. Detta borde klaras ut och miljö- och byggnadsförvaltningen och främst miljö- och byggnadsnämnden. Framförallt ska Upplandsmuseets remissvar ifrågasättas och det ska krävas ett väl grundat underlag för besluten.
Kan det vara så att miljö-och byggnadsförvaltningen satt det i system att utan kritik gå på museets utlåtande för att slippa vidare arbetsbelastning?