En rad olika samhällsproblem relaterade till sjukvård, äldrevård, skola, energi, försvar, integration, kriminalitet, rättsväsendet etcetera har sedan länge påtalats och har blivit alltmer nödvändiga att ta tag i. Hur kommer det sig att i ett tidigare väl fungerande samhälle, särskilt staten, men även regioner och kommuner, inte levererar på det sätt som utlovats och som medborgare förväntar sig?
Det finns säkert flera skäl till det men en bidragande orsak är sannolikt att politiken professionaliserats samtidigt som myndigheter har politiserats. Detta har accepterats av partier från vänster till höger. Ledande positioner i politiken har gjorts till ämbeten eller tjänster, varifrån man driver sina politiska egenintressen, medan myndigheter ofta fått politiskt tillsatta chefer, utan facklig kunskap inom myndighetens ansvarsområde och utan erfarenhet av att leda stora organisationer. Följden blir att myndigheterna blir sämre ledda och skötta. (Gunnar Wetterberg skrev om detta redan 2005 i en artikel i DN, ”En stat i gungning klarar inga kriser”).
Den offentliga sektorn har blivit för stor och oöverskådlig. Myndigheters kärnuppgifter har i flera fall tillåtits att komma i skymundan. När problem påtalas erkänns de inte eller nonchaleras och det hela får fortgå.
Det medborgarna behöver är en stat, region och kommun som gör rätt saker och gör dem så klokt som möjligt med stöd av kompetenta myndigheter och förvaltningar, som förmår att omsätta lagstiftning och verksamhetsregler i praktisk handling.
Staten, regionen och kommunen ska finnas där marknadskrafterna inte räcker till och vi skall kunna lita på att myndigheterna gör det som de är satta att sköta med kärnuppgifterna i fokus. Så bör det vara, men ansvar för misslyckanden och felaktigt agerande utkrävs sällan och det saknas ofta tydliga regler för ansvarsutkrävande.
Samtidigt måste samhället också ställa krav på sina medborgare att så långt möjligt medverka till att lösa eller lindra problemen. (Inga-Britt Ahlenius har skrivit om ansvar i SvD).