Efter att ha tagit del av EP:s orädda information om missförhållandena inom vård- och omsorgsverksamheten i Enköpings kommun blir man bekymrad som skattebetalare. Man kan bara föreställa sig vilket energiläckage och tidsspill konflikterna orsakar. Men här måste också finnas utrymme för empati, både för förmenta offer och förfördelade, men också för cheferna som famlar efter verktyg för att lösa problemen som påstås ha pågått i ett par år!
Scenariot får mig att associera till fackliga/arbetsgivarmotsättningar jag själv upplevt under en drygt 50-årig karriär som journalist. Kommer särskilt ihåg en synnerligen stridbar kvinnlig ordförande i en facklig klubb som efter löneförhandlingar kunde utbrista:
– Kärringarna är värst!
Ja, hon uttryckte sig så och tillade:
– Vanligaste orsaken till bråken är avundsjuka. Den är ta mig faan en starkare drift än sexualdriften, hävdade åberopade ordförande.
Som ni märker hörde hon inte hemma i diplomatins finrum, utan snarare i sin egen bann- och tröststuga. Men hon var absolut orädd, sa alltid vad som föll henne in – på gott och ont - och var en stark krydda i förhandlingarna. Vård och omsorgen i Enköping kanske hade behövt en sådan kraft för att spränga och överbrygga barriärerna och lösa konflikten.