Den kyrkoantikvariska ersättningen, KAE, som sedan många år legat fast kring 465 miljoner kr ges bland annat till omläggning av spåntak samt även till underhåll av dessa. Spåntaken är vackra och har en tradition, men frågan är om det inte kostar väl mycket med den återkommande tjärningen. Tjärstrykningen i Enköpings pastorat görs nu vart 7:e år. Då har det utgått minst 50 procent ersättning ifrån staten i form av KAE. Det finns så mycket inom kyrkoväggarna som också behöver underhållas. Utrymmet för detta minskar eftersom länsstyrelsen har i uppdrag att förorda de kulturella spåntaken. Jag menar att i samband med byte av spåntak bör man överväga ett totalekonomiskt grepp och se över kostnaderna på lång sikt. Att ersätta ett spåntak med något annat material bör verkligen övervägas.
Kostnaden för ett byte blir då troligen initialt högre för församlingen och pastoraten eftersom inga kulturbidrag utgår. Här fordras en samsyn från länsstyrelse och församling/pastoratet av totalekonomin över tid.
Uppsala stifts bidrag av KAE gällande takomläggning och tjärning skall enligt uppgift tagit hela 41 miljoner kr i anspråk (2020).
Hacksta kyrka i Enköpings pastorat kostade exempelvis 950 000 kr (2017) för takspån och läggning på en sida.
Dessutom har alla kyrkor en södersida med gynnsam vinkel som lämpar sig för solceller. Det finns nu många eleganta lösningar för dessa som borde kunna godkännas av länsstyrelsen.
Med ett falsat plåttak kan man sänka kostnaderna, både vad det gäller material och underhåll.
Vill man efterlikna spåntaken kan även skiffertak komma ifråga, kostnaden för dessa är i paritet som spåntak, men de är underhållsfria över väldigt lång tid.
Nackdelen är tyngden som kan kräva förstärkning av bjälklaget.
Jag vill med detta inlägg väcka debatt kring det totalekonomiska tankesättet kring våra fantastiska kulturskatter.