Högar av krossad betong och förvridna armeringsjärn är det som nu återstår av kommunhuset. Det fick inte ens fylla 50. Enligt min sagesman som var med redan när det togs i bruk år 1973 smällde Lundbergsföretagen upp huset med ett 25-årigt hyreskontrakt i fickan, ett kontrakt som var så komplicerat att få förstod det. Och som blev dyrt.
Försök från kommunen att få kontraktet omförhandlat möttes av kalla handen. Skrivet var skrivet. Efter de 25 åren blev kommunen husets ägare. För en krona. Bra affär? Knappast eftersom det med tiden visade sig att huset inte dög som arbetsmiljö utan måste rivas.
I grannstaden Västerås finns också ett kommunhus, Stadshuset. Dess första etapp började byggas redan år 1953. Några planer på att riva huset finns inte, Tvärtom, det är en prydnad för sin stad. I Västerås var staden byggherre och ägare. Man utarbetade ett program för huset och tog fram handlingar som sedan en entreprenör byggde efter. Ingen totalentreprenad där inte.
Men här i Enköping har man tydligen ingen tilltro till den egna förmågan. Det är nog säkrast att låta någon annan bygga, kanske Peab rentav eller varför inte Andersson. Och sedan kan man hyra. Det blir nog billigare. En berättigad fråga: Hur kan det bli det? Kommunen äger en välbelägen och passande tomt och borde som låntagare (för att finansiera ett bygge) inte ha några svårigheter att låna upp kapitalet med en något lägre ränta än ett privat företag.
Med sina drygt 46 000 invånare är Enköping på väg att lämna småstadsligan. Det är kanske dags för kommunen att börja inse det. Stadshuset är byggt för att visa på en modern och framåtsträvande stad säger man i Västerås. Ett kommunhus är ju allas vårt hus. Politiker, tag kommandot och våga bygga det nya kommunhuset med teknik, miljö och estetik i framkant!