Nyligen var jag akut inlagd på lasarettet. Detta sammanföll med höstens första köldknäpp i Enköping. Jag placerades i eget rum med säng som stod parallellt med ytterväggen alldeles under rummets enda fönster. Det visade sig snart att kampen mot de akuta sjukdomssymptomen fick en medtävlare i kampen att behålla kroppsvärmen i snålblåsten från fönstret.
Vänlig personal försåg mig med filt efter filt. Till slut låg jag under ett berg av dessa filtar som prinsessan på ärten fast tvärtom. Några oförsiktiga lägesbyten under natten raserade filtberget så att kampen mot snålblåsten fick ta nya tag på morgonen. Så gott det gick placerades filtarna i fönstersmygen och se - nu fick det lilla elementet under fönstret komma till tals. Värmen steg långsamt i rummet till nästan normala temperaturer.
Efter ytterligare några vårddagar kunde jag åter en gång skrivas ut levande från lasarettet. För detta är jag djupt tacksam. Utan att känna lasarettets lokaler i detalj vågar jag påstå att det är ett begränsat antal sängar som är placerade in till dessa läckande fönster. Att åtgärda detta med enkla medel (bättre än filtar) eller mer permanent med fönsterbyten, kan knappast vara en stor sak för sjukhusdirektör eller regionpolitiker.
Vinster i vårdmiljö och arbetsmiljö blir uppenbar. I avvaktan på kloka beslut och åtgärder i denna fråga konstaterar jag att den så omhuldade devisen "Patienten i centrum" numera på Enköpings lasarett numera har fått tillägget "Patienten i centrum - av huset".