Ingen plats för vårdvägran i sjukvården

En yrkesperson i vården måste kunna andras behöv före sina egna preferenser, skriver Lina Nordquist,  Cecilia Elving och Katarina Zeste.

En yrkesperson i vården måste kunna andras behöv före sina egna preferenser, skriver Lina Nordquist, Cecilia Elving och Katarina Zeste.

Foto: Fredrik Sandberg/TT

Insändare2019-11-07 05:30
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

En stat ska inte tvinga någon att handla i strid mot sina djupaste övertygelser. Europadomstolen ger därför människor rätt att slippa göra värnplikt med vapen. Att av egen fri vilja genomgå en sjukvårdsutbildning, söka ett arbete och därefter som anställd vägra att vårda vissa patienter, det är något helt annat – lite som en lärare som inte vill undervisa i biologi enligt läroplanen eller en terapeut som inte vill ge terapi åt homosexuella, men som båda ändå vill behålla sina jobb. Dessa personer har all rätt till sin tro, sin övertygelse och sina tankar, men det är inte säkert att de går att förena med deras nuvarande arbeten. 

Människor måste få tänka, tycka och vara olika. Ingen ska tvingas bli barnmorska, läkare eller psykolog med de krav och arbetsuppgifter det innebär. Som anställd är det dock grundläggande att en yrkesperson i sjukvården klarar av att sätta andras behov framför sina egna preferenser. 

Hittills har krav på så kallad ”samvetsfrihet” för vårdpersonal främst lyfts inom abortvården, men frågan sträcker sig långt bortom aborträtten. Vad händer om en anställd vägrar ge en blodtransfusion med åberopande av sitt samvete? Om en sjuksköterska vägrar vårda patienter av en annan religion? Om en läkare inte vill rädda en svårt skadad kriminell med hänvisning till sitt samvete? Ska människor kunna vägras vård om de är romer, transsexuella eller kommer från en annan del av världen, om en anställd hänvisar till samvetsskäl? Liberalerna vill kalla detta vad det är: vårdvägran. Vi tänker inte acceptera abortlobbyns språkbruk om ”samvetsfrihet” och därmed den falska premissen att ett sådant beteende är en frihetsfråga. Det finns ingen frihet i att en människa skuldbeläggs när hon behöver vård.

Sjukvården får inte lämna något som helst utrymme för godtycke. I sjukvården finns å ena sidan yrkespersoner med omtanke och starka värderingar, å andra sidan människor som behöver samhällets stöd. Yrkespersonen kan i varje ögonblick av sin utbildning och sina jobbansökningar välja och välja bort, men den som behöver vården har inte samma val. I ögonblicket dessa människor möts sätter vi den som behöver stöd först.