Ingen av oss kommer tyvärr undan döden, den väntar på oss bakom hörnet, och kan dyka upp plötsligt, väldigt ovälkommet. Du kan inte undvika eller hoppa över den. Du kommer att dö.
Hur går det till? Jag har följt flera människor vid livets slut, som en del av min yrkesutövning. Det finns olika sorters dödar; vissa tar sista andetaget med ro, ja, även med ett leende, medans andra gör det i extrem oro och dödsångest. Rent fysiskt så ger hjärtat upp, det blir ett allra sista hjärtslag och därpå ett sista andetag, och blodtillförseln med syre och glukos kan inte nå hjärnan, vars funktioner därför upphör och den fysiska medvetenheten slocknar. Kroppen börjar bli kall och muskler slappnar av, likstelheten kommer senare. Och det märks att det är tomt, något har lämnat denna kropp, ett skal återstår.
Evigheten är lagd i människors hjärtan, det är därför dödens slutgiltighet och att man skulle sluta existera känns orimligt och omöjligt. Och så är det, vi är evighetsvarelser. Frågan är bara om, ur kristen synvinkel "hissen går upp eller ner", var själen tillbringar sin evighet. Själen är alltså personen "du", din personlighet med alla sina egenheter, känslor och tankar. Men, hur vill vi möta döden? Vi kan inte välja när, du kan dö idag eller om 10, 20 kanske 40 år, troligen tidigare som världen ser ut. Tänk så skört livet är, varje sekund måste ditt hjärta slå och du andas ut och in dygnet runt året om, ett litet "error" i systemet bara någon sekund och…
De som mött döden i frid och trygghet, ja närmast längtan har varit varmt troende. De har trott på en person som sagt "Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör". Denne Jesus som alltså besegrade själva döden, för att ge evigt liv. Många är de starka och stolta som vid dödsbädden kvider i skräck inför sista hjärtslaget, och många andra har leende omfamnat döden i frid, då de liksom sett sin älskade Jesus stå med öppen famn välkomnande dem till evighetens boningar Ovan där, dit ingen mer smärta når, inga sorger och besvär jagar och mörka moln tynger.
Jag höll handen på en döende kristen. Hon hade långa andningsuppehåll, halvt vid medvetande. Jag bad tyst för henne, plötsligt slår hon upp ögonen och tittar på mig med ett stort leende. Tiden stod stilla och evigheten sänkte sig över rummet, den glädjen och friden hon utstrålade i det ögonblicket glömmer jag aldrig. Hon tog sitt sista andetag, handen blev slapp och kall, hon var inte längre där, döden var besegrad…