Den polarisering och hatretorik som har trängt in och rotat sig i skolans värld tillhör våra stora samhällsproblem. På sina håll har den ojämlika och segregerade svenska skolan nått avgrundsdjupa nivåer.
Efter lång kötid fick vår äldste son i augusti 2019 en plats i årskurs 7 på en välrenommerad skola. Eleverna som går där har väletablerade och ekonomiskt välbeställda föräldrar, långt bortom skolorna i utsatta områden.
Som förälder till två adopterade och mörkhyade pojkar känner jag numera alltför väl till det råa samhällsklimatet.
Under nästan hela årskurs 7 utsattes min son för mycket grova övergrepp, innan han förmådde sig att berätta för oss vad han varit utsatt för.
En handfull pojkar i hans klass var drivande i de rasistiska övergreppen. Kränkningar på nästan dagliga basis. Ingen sade på allvar ifrån.
Hitlerhälsningarna gjordes i skolkorridoren och till och med inne i klassrummen, när lärarna inte såg.
I omklädningsrummet spelades tysk marschmusik från andra världskriget. Pojkarna gjorde Hitlerhälsningar och skanderade: ”Vit makt! Vit makt! Vit makt!”
Ledaren gick runt i omklädningsrummet och slog andra med sitt skärp. Vår son kallades för apa och monkey-boy.
Vår son var alltid den som stod sist på tur, den som fick smaka mest på läderskärpet. Snärtarna riktades mot ryggen och låren, ledaren väste: ”Pick up the cotton!”
De grova kränkningarna och skolans agerande skildras ingående i min nyutkomna bok Skifta skinn (Atlas).
Hur kunde polariseringens värderingsmässiga avarter till en sådan grad tränga in i den välrenommerade skolan? Hur kunde det pågå under så lång tid? Hur kunde lärarna undgå att se något?
När vi föräldrar slutligen slog larm gjordes en intern utredning, som resulterade i att fem av pojkarna i vår sons klass polisanmäldes för misshandel och förolämpning.
Tystnadskulturen på skolan var däremot, som på så många andra håll, utbredd. I min naivitet trodde jag det inträffade skulle resultera i omfattande diskussioner bland lärare, elever och föräldrar. Av det blev intet.
Det som inträffade på skolan är naturligtvis inte någon isolerad företeelse. Hatretoriken och polariseringen har successivt trängt allt djupare in i det svenska samhället.
De självklara mötesplatser som skolan borde vara för samtal och diskussioner över gränserna har i hög grad blivit det omvända.
Kanske är det som hände på min sons skola vad man kan förvänta sig med tanke på att Sverige idag har ett av världens största parlamentariska partier med nazistiskt ursprung.
Kanske har Sverigedemokraterna framgångar ändå nått vägs ände. Idag finns ett flertal invandringskritiska alternativ utan SD:s mörka förflutna.
Hur kan någon då fortsatt välja att lägga sin röst på ett parti med nazistiska rötter?
Den svenska skolan och våra barn förtjänar så mycket bättre än så.