Glöm aldrig medmänskligheten, solidariteten och sympatin, för när vi gör det är vi illa ute. Förbud för människor i nöd att be om hjälp är numera en realitet i kommunerna Täby, Lidingö och Danderyd. Om det är en tillfällighet att några av de rikaste kommunerna i landet är de som infört förbudet, vet inte jag.
Men beslutet genomsyras av brist på solidaritet och förståelse. Det är numera förbjudet för en mamma att i ren desperation tigga som en sista utväg för att försörja sina barn, som är kvar i hemlandet. Det är numera förbjudet för ojämlikheten att visa sig i det offentliga rummet. Det är numera förbjudet att be om hjälp. Vad hände med medmänskligheten och sympatin?
Ett tiggeriförbud löser inte problemet, utan sopar det enbart under mattan. Ett tiggeriförbud gömmer bara symptomen, men botar inte själva sjukdomen. Ett tiggeriförbud gör det bara enklare för de mer välställda att slippa se fattigdomen i vitögat. Ett tiggeriförbud uppmuntrar enbart de välställda att blunda för fattigdomen och samhällsproblemen i Sverige. Fast problemet består, trots att vi inte ser det. Och på många sätt kan en minskad vetskap om bredden av problemet snarare göra det svårare att råda bot på problemet.