Barndomen är människans rotsystem. Om hur dessa rötter får sin näring det vill säga påverkas av den omgivande sociala miljön finns delade meningar, men att de, på gott och ont, påverkas är den psykiatriska vetenskapen tämligen överens om.
Få minns sina tidiga barndomsår på grund av de förträngningsmekanismer ”naturen” varit generös med. Men minnen kan finnas i form av dolda minnen och göra sig hörda och sedda i det sociala utanförskapets ofta av våld och rotlöshet präglade terräng.
Det är utifrån denna tro jag hyser hopp om att våra politiker kan åstadkomma en djuplodande konsekvensanalys av situationen för de barn vars föräldrar - förmodligen omedvetna om innebörden av komplex traumatisering - på olika sätt, inklusive fruktansvärda våldshandlingar, försökt gynna uppkomsten av ett kalifat, ett muslimskt rike styrt av en ledare med anspråk på såväl den religiösa som den politiska makten.
Till sist - några få ord kan utvecklas till många för samhället positiva insatser.
Och de få orden är:
Barndom går ej i
repris!
Må dessa ord fortplanta sig i politiker och – när det gäller barn som utsatts för krigszoners avskyvärda och traumatiserande innehåll – hängivna socialarbetare.