År 536 föll genomsnittstemperaturen i hela världen, läste jag nyligen. De följande tio åren blev de kallaste sedan flera tusen år tillbaka. I Kina snöade det mitt i sommaren, både Asien och i Europa fick missväxt och svält, och den försvagade befolkningen drabbades så småningom av pesten. Kylan påverkade också hela imperier – perserriket gick under och det bysantinska riket krympte och försvagades.
Den plötsliga kylan har nu visat sig bero på tre vulkanutbrott på Island. Askpartiklar från utbrotten spriddes i atmosfären och fungerade som ett hinder för solljuset.
Genom vårt beroende av kol, gas och olja har vi nu försatt oss i en situation där vi snarast skulle applådera nya isländska vulkanutbrott. Faktum är att idén att spruta upp mängder med partiklar i atmosfären diskuterats som ett sätt att bromsa uppvärmningen, dock med stora nackdelar (det skulle slå olika i olika delar av världen, och skulle behöva pågå för all framtid).
Det jag framför allt slogs av när jag läste om det hemska året 536 var att det egentligen inte var så mycket kallare än normalt. Temperaturen i världen föll med bara 1,5 grader. Siffran känns bekant för den som följt med i klimatdebatten: max 1,5 graders förändring, i riktning mot uppvärmning, är ju Parisavtalets mål.
Vad är då poängen med denna berättelse? Jo, om minus 1,5 grader kunde orsaka hungersnöd och miljoner människors död, så kommer plus 1,5 grader troligen att göra detsamma. Både vi och våra politiker måste därför göra allt vi kan för att bromsa uppvärmningen så snabbt som möjligt.