Valet till Europaparlamentet utpekades av många som ett ödesval, som om demokratin stod och föll med just detta val, men valresultatet visar snarare att det politiska centrum håller, att liberala krafter har gått stärkta ur valet och att de krafter som vill se ett starkt Europa dominerar.
Valresultatet innebär att reformer kan genomföras även fortsättningsvis. Liberaler och konservativa partier bör ta ledningen och söka kompromisser med socialdemokrater och, där det råder samsyn, även de gröna. Såvida inte mittenpartier väljer att rösta för ytterkantspartiernas förslag om att stoppa handelsavtal eller motverka samarbete kommer dessa idéer inte heller få genomslag.
Det innebär att extrema idéer kan få vara just extrema och att populisterna får stå vid sidan av utan att isoleras. Populisterna deltar likväl i förhandlingar, men deras extrema idéer ska inte ta över agendan för Europa.
Bland mitten-vänsterpartier har Socialdemokraterna gått kraftigt tillbaka och de gröna har ökat något, mycket tack vare framgångar i Tyskland. Bland mitten-högerpartier, där allianspartierna ingår, är stödet på liknande nivåer som tidigare, med något högre stöd för liberala partier och mindre för EPP. Men de icke-socialistiska partierna har i stort tillsammans samma stöd som tidigare. Bland extremistpartierna har nationalister sett en ökning, men kommunisterna och ytterkantspartierna till vänster har gått kraftigt tillbaka.
Europas verklighet befinner sig långt från den föreställningsvärld som har styrt Januariöverenskommelsen i Sverige och som bygger på att liberaler måste ge ifrån sig makten till socialdemokrater för att motverka extremism. I Europaparlamentet gör de borgerliga partierna gemensam sak för att driva igenom lagstiftning, ibland också med stöd av populister, men alltid för mer av handel, stärkt inre marknad och mer marknadsekonomi.
Det är sakfrågorna som måste stå i fokus framgent. I frågor som byggandet av den ryska gasledningen Nord Stream 2 eller frihandelsavtal hör populisterna till de extrema, kanske mindre i frågor om huruvida gränsvärden ska ligga på nivåer om 2,3 eller 2,5. De liberala partierna i Europa gömmer sig inte bakom socialdemokrater utan tvingas ta politiskt ansvar men med breda förhandlingar.
Därtill är partigrupperna i Europaparlamentet inte partier i strikt nationell mening, utan liknar mer koalitioner av partier, där partier i olika partigrupper kan finna stora likheter i sakfrågor. Då kan politikerna fokusera på vilka reformer Europa behöver framför att ödsla tiden på de extrema.
Bilden av att Europa har övertagits av extremer eller av en grön våg är fel. I Europaparlamentet finns nu ett starkt stöd för liberala reformer, för en fördjupning av den inre marknaden, för fri handel, för en effektiv klimatpolitik, för en restriktiv men ansvarstagande migrationspolitik och för ett starkt EU i världen. Nu krävs att partierna i centrum agerar för att genomföra denna politik.