I folkmun berättas det fortfarande att redan straxt efter den stora stadsbranden i Enköping 1799 fanns idéer att återbygga staden vid Mälarens strand. Nästan hela stadens bebyggelse låg i aska efter branden förutom de få stenhusen som stod kvar och som fortfarande står kvar.
Efter att den gamla handelsplatsen, Enköping som varit en hamnstad under tidig medeltid och som genom århundradens lopp genom landhöjningen hamnat på landbacken så var den eventuella tanken god. Sjövägen var även på 1700- 1800-talet en stor viktig transportväg.
Med tidens gång blev inte Mälarstranden populära att bebyggas förrän fritid och semestertidernas instiftades på cirka 1930-talet. Mälarstranden vid Kolarvi, Fagerudd och Bredsand blev då bebyggd med sommarhus av bland andra Enköpings framgångsrika handelsmän.
I dag växer Enköping med knak och brak i dessa områden.
Det som är lite förvånande i moderna miljötänkande tider är att samordningen med bebyggelse och allmän kommunikation inte matchar varandra.
Den sista bussen från staden går 18:20 och på helger 17:15. Tiderna mellan busstiderna är långa.
I tvåsamhetens boendeform och frihetens tecken krävs oftast två bilar för jobb krav, en dyr kostnad för de flesta boende. Två bilar ökar miljöhotet x 2.
Samhällets ansvar = fler och både tidigare och senare busstider.
Detta skulle även göra badet i Bredsand och friluftslivet mer attraktivt nu när ingen utebasäng blir av vid badet, Pepparroten.
Är det inte ett samhällsansvar att skapa förutsättningar till en miljörenare värld vid boendeplanering?