Det är svårt att tänka på något annat än coronakrisen just nu. Men det borde vi – vi borde tänka även på klimatkrisen, som är långsammare men på sikt ännu mer förödande än viruspandemin.
Just nu har visserligen världens koldioxidutsläpp gått ner. Men det beror ju inte på att vi lyckats ställa om till ett samhälle med mindre fossila bränslen, utan ”bara” på att ekonomin bromsat in i pandemins spår. Någon genomgripande omställning av klimatskäl har vi tyvärr inte sett ännu.
Coronakrisen kan på vissa sätt ses som en förövning till klimatkrisen. Nu får vi i skarpt läge se vilken anpassningsförmåga våra samhällen har – hur demokratin klarar sig, och hur mycket solidaritet som finns med de grupper och de länder som blir värst drabbade.
Det kommer också att visa sig om vi lär oss något av vår påtvingade karantän. Kommer vi att konsumera ännu mer och flyga ännu mer när restriktionerna så småningom lyfts, eller kan erfarenheten visa oss att det går att klara sig med färre besök i shoppinggallerior och färre flygresor? Jag hoppas förstås på det senare. Och jag hoppas att människan, som visat sig kapabel till så mycket uppfinningsrikedom och goda insatser inte minst nu under pandemin, kan vara kapabel att hålla medvetandet om två kriser i huvudet samtidigt – både coronakrisen och klimatkrisen!