Genom mitt fönster ser jag dagligen unga mammor komma gående med högerhanden på barnvagnen och med ögonen riktade mot en telefon i vänster hand. Kontakten med telefonen förefaller långt viktigare än ögonkontakt med barnet. Huruvida detta beteende påverkar barnet negativt på lång sikt vet jag inte, men beteendet ger upphov till funderingar och frågor av uppfostringskaraktär.
Kan barnet redan i tidig ålder känna av mammans bristande psykiska närvaro ? Jag vet inte, men inom mig skapar denna syn av mamman och hennes barn teorier av olika slag.
Får barnet under sin uppväxt uppleva det i särklass viktigaste under denna tid, nämligen att ha blivit sett och känt sig behövt av sina föräldrar, att inte ha upplevt sig vara ett hinder för till exempel deras liv via olika etermedier.
Har föräldrarnas eventuellt svala intresse för samhälls- moraliska frågor medverkat till att barnet i stället väljer kompisgänget som ställföreträdande föräldrar?
Jag vet inte, men den pågående debatten om gängvåld har påverkat mina tankar i en riktning som inte alltid hörs i nämnd debatt.Den debatten tycks mer handla om symtombehandling än behandling i förebyggande syfte. Och i sistnämnda behandling har inte minst föräldraskapet en väsentlig betydelse.
Det mesta i vår tillvaro kräver utbildning av något slag, men för arbetet att dana en människa till en oklanderlig individ finns ingen som helst skolning.Borde en sådan finnas?
Kan en förbättrad föräldrakompetens minska den kriminella samhällsfasa varav gängvåldet har en betydande andel ?Jag vet inte, men jag anser att varje förälder bör ställa sig ovanstående frågor och - för barnets bästa - närma sig det filosofiska ordstävet: "All vår början bliver svår, bättre går det år från år ".