De tre flickorna stannade precis utanför dörren till skoaffären:
”Faen vad tanten blev sur då. Hon kastade ju nästan ut oss!”
Jag hörde samtalet samtidigt som dörren till affären gick igen bakom mig. Jag kunde inte låta bli att fråga om de förstod varför expeditens humör sjunkit. Jag hade i alla fall sett och hört en del av det som hände därinne.
”Vadå, vi sa jag bara att vi ändå skulle handla på nätet, så vi ville bara prova. Hon behövde ju inte ta hem skorna i storleken hon inte hade hemma”.
Men, försökte jag, ni sa det när ni redan hade provat er igenom hela sortimentet och hon hade jobbat rätt hårt för att serva er…
”Alltså, hon slapp ju ta hem skorna. Jag köper på nätet, så det är väl bra. Hon får väl ändå sin del”, sa en av flickorna.
Jag frågade litet stillsamt hur just den här skoaffären skulle få ”sin del” av affären.
”Va, alltså, sa en av kompisarna. Det måste hon väl få, om vi i alla fall handlar skorna”.
Jag började förklara att nätet är en konkurrent till skobutiken, men insåg snabbt att de här unga damerna ansåg mig som en gammal idiot, som inte förstod något så självklart som att det var lika bra, eller ännu bättre, för skoaffären om kunderna handlar på nätet.
De skulle ju bara pröva skorna. Och skoaffären slapp ju ändå besväret att ta hem varan.