Strax 50-årige Patrik Sandell beskriver ett yrkesliv med alltför få regndagar.
– Det låter dramatiskt, men vid dåligt väder måste jag klättra ner från taken, och kan med gott samvete gå in i smedjan. Där har jag nog att göra. Tiden vill aldrig räcka till, säger han.
Där i den egna verkstaden i Hjälsta utanför Örsundsbro, är Patrik konstsmeden som bland allt annat arbetar på en egen utställning med en möjlig avstickare i riktning Liljevalchs konstsalong. Men just nu är det heltid som skadebesiktare av helsvetsade, falsade rostfria plåttak.
– Jag ska hitta små millimeterstora hål, skador efter reparationer och andra takarbeten som orsakar dyra läckage.
En och annan åskådare på marken några tiotal meter ner, har Patrik skrämt rejält:
– Känsliga personer mår dåligt när de ser mig hänga över kanten långt, långt upp i skyn. Vad de inte ser är min säkerhetssele. Utan den lämnar jag inte ens en fem meter lång väggstege.
Men höjdrädsla måste väl Patrik känna någon gång, precis som alla andra människor?
– Ingen rädsla, snarare någon form av mental kick, precis som när andra flyger fallskärm från ett berg. Det handlar nog om samma känsla, säger Patrik Sandell.
Patrik återkommer till säkerheten:
– Vid takarbeten finns krav på minst två personer. Råkar du illa ut duger det inte att vara ensam. Säkerheten är A och O. Tar du ett snedsteg i nedförslut utan att vara förankrad med sele och lina, finns det inte en chans i världen att stanna vid, eller före, takkanten.
Firman heter Smideskonst. Patrik är ensamföretagare, tredje generationens smed i Hjälstaby. Kunskapen och förmågan att smida har gått i arv från farfar Hjalmar och pappa Karl-Gunnar.
– Grunderna har jag lärt av dem. Redan som femåring var smedjan min favoritplats. När jag kom till det tvååriga yrkesgymnasiet i Enköping handlade det om bortkastad tid. Det var jag som fick lära magistern hur en tigsvets fungerar, och inte tvärtom, säger han.
De senaste åren har Patriks namn dykt upp då och då i media, framför allt vid Filminstitutets Guldbagge-utdelning. De i den svenska filmvärlden så eftertraktade baggarna, i koppar snarare än guld, har Patrik förfärdigat sedan 2004. Det blir runt femton stycken per år.
– Jobbet med baggarna kan faktiskt bli litet enformigt, till skillnad från uppdrag som när Kulla kyrka blev av med sin 1700-tals nyckel till sakristian. Det är en otrolig precision i de gamla låsen, så det blev mycket sågande och filande på plats innan dörren gick att öppna med en tillfällig nyckel, och jag därefter kunde smida en ny i ässjan därhemma, säger Patrik Sandell.
Är du den sista generationens smed som fortfarande kan använda gamla tekniker?
– Det är i alla fall inte så många kvar som kan hetsa kätting! Den konsten har jag lärt mig av min nu mer än 90-årige vän Ivar Eriksson. En del av hemligheten är att strö sand på det glödgade järnet. Efter behandling med slägga och hammare är varje länk i kättingen gediget hophetsad, alltså en obruten ring utan dagens svetsskarv, säger han.
Vad gör du om fem år?
– Jag har satsat mer på min egen konstnärliga verksamhet. Inte enbart föremål av metall, utan också skulpturer i lera. Skillnaden är överraskande liten. I det skapande arbetet finns tvärtom stora likheter mellan att forma mjuk lera på arbetsbordet och glödande metall i ässjan.
Sven-Åke Haglund