Rösten kom från någonstans i riktning frysdisken, på andra sidan travarna med drickabackar:
– Ska du betala för varorna?
Jag som mig veterligt aldrig ens snattat en tandpetare, kände hur jag frös efter ryggraden. Kollade snabbt i korgen vad jag hade där, spanska apelsiner, kvisttomater, ett kålhuvud … Vem hade ropat?
Jo, där borta stod han, min vän Holger, lika högljudd som vanligt:
– Men Holger, varför säger du så? Jag har väl aldrig stulit …
Längre än så hann jag inte. Nu skulle Holger förklara. Och det brukar ta tid.
– Kanske dags att skaffa hörapparat, trumpetade Holger. Du måste ha missat början; alltså h-u-r ska du betala för varorna!
– Varför är du intresserad av hur jag ska göra mig oskyldig, försökte jag.
– Du som brukar skriva i Posten har möjligen inte funderat på att också läsa tidningen?
Ett svagt ljus gick upp för mig. En artikel i EP berättade nyligen om en handlare som av hänsyn till personalen hade slutat ta emot kontant betalning. Att svara Holger hann jag dock inte. Nu var han igång:
– Den omtänksamma butiksägaren tar sån hänsyn till sin unga personals trygghet att de ska slippa ta emot pengar. Som om det vore hela sanningen!
Holger var tvungen att ta ett steg tillbaka eftersom en dam med en dramaten sträckte sig efter en fryspizza. Jag hann fråga Holger vad som var så tokigt med handlarens omsorg om personalen:
– Men hans butik har aldrig blivit rånad. Dom unga anställda har inte ens sagt att de är oroliga över den risken!
– Förstår inte varför du blir så upprörd Holger, försökte jag kontra. Utvecklingen i hela samhället går mot mindre kontanter.
– Du fattar inte, visst? Många gamla personer, äldre än både du och jag, vill inte betala med kort eller ännu mindre swisha. De vill ha ordning på sina pengar och veta exakt hur mycket de har kvar i plånboken. Och utan kontanter står vi där om strömmen går.
Jag höll med men kunde ändå inte låta bli att fråga om varför Holger var så upprörd, nästan ilsken.
– Det står inte ett ord i Posten om att det finns fler anledningar att ta bort kontanterna; att handlarna slipper ha växelpengar, att de slipper räkna dagskassan, och inte heller behöver banka när da´n är slut.
– Banka? … tänkte jag högt.
– Jo, att gå till bankfacket på kvällen om handlarn inte vill gömma dagens skärv i kakburken. Vi alla borde …
Turligt nog ville dramatendamen ha mer än fryspizza och knuffade sig in mellan Holger och mig. Jag tog chansen, hann fram till kassan, fingrade på kortet, kände Holgers blick i nacken – och betalade med min sista papperspeng.