Rolf "Roffe" Andersson, Enköping har gått bort i en ålder av 79 år. Närmast sörjande är döttrarna Ingela och Weronica med familjer.
Det finns stunder när livet plötsligt stannar upp. När beskedet kom att Roffe lämnat oss var det ofattbart. Vi hördes på hans födelsedag. Det lät som vanligt. Vi hörs "Blomman", ring så kommer jag till stugan. Men det hanns inte med. Så kommer tårarna.
Det finns människor som är unika, genuina och varma utan att förhäva sig. Bara genom att finnas där får man känslan av trygghet, ärlighet, uppriktighet och omtänksamhet. Roffe var sån. Även om avstånden fanns där var det som tiden alltid stod stilla när vi pratade med varandra emellanåt. Man var snabbt tillbaka i Enköpingsminnen och 80-tal.
För det var då jag och Roffe lärde känna varandra, blev arbetskamrater på Fastighetskontoret i kommunen. Jag jobbade med skogen. Roffe med fastigheterna. Vi fann varandra direkt. Ni vet det där munhuggeriet, historierna och den anderssonska humorn. Ingen kom undan. Skratten ekade i nämndhusets korridorer. Samma bord vid fikat. Samma gnabb om vilket hockeylag som var bäst. Roffe höll på Leksand. Jag på Modo. Skrönor och anekdoter om Enköpingsbor och Bålstabyggen när det begav sig.
När jag flyttade till Kalmar 1989 fortsatte vi kontakten. Det blev besök hos varandra då och då. Mina barn och min hustru Louise lärde känna Roffe – Roffe som vi av någon kär anledning kallade honom. En mysgubbe. Roffe delade vår glädje på femtioårskalas, kom alltid när vi bjöd in. När Roffe sedan började på ABB Fastighet i Västerås tog jobbresorna honom till Växjö, Figeholm med flera platser så vi kunde sammanstråla över en bit mat och en öl var helst han var i Småland.
Roffe var en gedigen yrkesman. Med snickarglädjen i händerna så visste han vad han pratade om när han blev förvaltare. Det var nog en och annan entreprenör som fick sina fiskar varma när det inte var proffsigt gjort. Men med plirande ögon och en stor portion humor avväpnade han de flesta som argumenterade emot. Delade med sig av sitt kunnande till familj och vänner. När Roffe med gode vännen Nisse byggde om vårt kök en bit in på 2000-talet minns fortfarande grannarna hur kvällarna fylldes av högljudda skratt och historierna på enköpingsmåle´.
Roffe var sorgfri, underfundig och klipsk som få. För mig var Roffe också Enköping. Nu har det tystnat på Fjärdhundragatan. Mina tankar går till nära och kära. Saknaden är stor men skratten och minnena med Roffe lever kvar. Det värmer.