Roger var en människa jag kommer att sakna. Han började som snickare, men en ryggskada gjorde att han fick sadla om. Han blev till slut begravningsentreprenör. Han var också musiker och framträdde under en stor del av sitt liv som sångare i dansband. När jag började i Vårfrukyrkan som organist och körledare för snart 20 år sedan, minns jag att Roger berättade att han tyckte att det var så fantastiskt att kunna sjunga dansbandsmusik långt in på nätterna - på annan ort - en natt mot en söndag och sen, efter några (få) timmars sömn, kliva upp och sjunga med Vårfrukyrkokören i högmässan på förmiddagen. Jag förstod aldrig hur han orkade.
Roger älskade livet. Han var alltid så entusiastisk och hade en så härlig framtidstro. Han jobbade jämt, hade ofta ont i ryggen och svårt att få hjälp med avlastning. Men det var alltid han som berättade hur bra allting var och vad han hade varit med om och såg fram emot. Även små saker. Han kunde berätta att han klivit upp klockan 5 och skulle jobba hela dagen och komma hem sent på kvällen. Och då skulle en räkmacka, som hans älskade sambo Torine gjort, stå och vänta därhemma i kylskåpet. Och Rogers ögon lyste när han berättade en sådan sak. Man riktigt kände hur mycket han såg fram mot detta. Och det smittade av sig.
Jag träffade Roger i så många sammanhang. Naturligtvis då han sjöng i Vårfrukyrkokören, men också i samband med begravningar då han var representant, och då han sjöng som solist, och även som vän.
Att jobba med Roger var en förmån. Han var alltid i god tid, väl förberedd, allting i ordning – även noter till mig om jag skulle ha glömt mina. Hans sätt att musicera var alltid präglat av naturlighet och positivism. Roger kunde påminna mig om strukturen i den sång han skulle sjunga. ”Jag sjunger hit, hoppar sen hit och därefter till codan. Du kan, om du vill, göra ett mellanspel med en höjning till sista versen.”
Ok! Ofta övade vi sen inte ens. Vi litade så på varandra. Vi ägnade tiden åt att prata istället.
Det kan tyckas märkligt att en så levnadsglad människa väljer att jobba inom begravningsbranschen. Men tänker man efter så är det ju inte de döda man där i första hand tar hand om, utan de efterlevande. Och att kunna förmedla hopp och framtidstro hur mörkt än allt runt omkring ser ut är ju en fantastisk egenskap.
Vid Roger Bomans begravning sjöngs psalmen ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in”. Den hade han själv önskat. Och den tog han alltid upp och såg till att den sjöngs vid alla de fester där han deltog genom åren. Många alltså. Och den skulle alltid sjungas för full hals.
Han tyckte att den andliga sången passade in i vardagslivets fest. Han krånglade inte till livet.
Tack Roger för all sång och glädje, din optimism och värme kommer jag aldrig att glömma.