Min mor Sonia föddes och växte upp i Malmö som enda barnet till Stewart och Ellen Bahrman. Sonia följde sina föräldrars fotspår inom textilarbete och blev textillärarinna. Sonia studerade textilkunskap i Uppsala där hon även träffade sin livspartner Nils under en dans på Liljekonvaljholmen. De förlovade sig 1956 och gifte sig på Sonias pappas 50-års dag i Slottstadens kyrka i Malmö.
Sonia hade lätt för att komma in i gemenskapen på landsbygden då hon hade ett stort hjärta. Köket var under vår uppväxt alltid fullt av ungdomar som fikade, samt att vi på jularna tog med oss kamrater som inte hade någonstans att fira jul in i vår gemenskap hemma.
Mor stod upp för det hon trodde på vare sig det var i kyrkan eller i skolan. Många är de i min ålder som kommer ihåg mor under min uppväxt som hon med de stora hattarna. Min mor var kvinnlig, alltid läppstift, målade naglar, klänning eller kjol. Hemma alltid med ett förkläde på sig och på ålderns höst med ett korsord i sin famn.
Mor älskade kramar. Vi barn är uppväxta med kramar. Mor behandlade oss alla lika. Hon såg till att skjutsa oss så vi kunde få gå på disko som alla andra barn. Barnen och sedan barnbarnen kom alltid i första rummet. Hon såg till att hjälpa oss alla med barnpassning och det var aldrig ett nej. Alla barnbarnen har fina minnen av marmor (farmor +mormor).
När far gick bort blev mor på sätt och vis halv. Hon saknade sin Nisse och hade svårt för att släppa taget om sin sorg. Mor och far började resa under 90-talet. Långa intressanta resor i alla världsdelar men även sköna solresor. Under deras tid tillsammans reste de sällan utan varandra. Mor hade tur att ha väninnor som följde henne när far inte fanns kvar.
Jag uppskattar att jag fick lära känna min mor på ett helt annat sätt när hon blev ensam. Bli mer en del av bara henne, även om min far stod mig nära, så blev min relation nu med mor lika nära. Saknaden är därför enormt stor. Tacksam ändå för att hon fick leva ett långt och rikt liv ända tills hon somnade in. Hela tiden med ett öppet sinne.