Pappa Melker föddes i Simtuna 1922, son till ett lantarbetarpar. Melker började efter folkskolan sitt yrkesliv som lant-, skogs- och byggnadsarbetare. Han arbetade så hårt att ryggen blev skadad. Men han fortsatte att jobba hårt ändå. Idrott i form av skidåkning och friidrott var viktigt att hinna med under barn- och ungdomsåren. Melker ville egentligen bli trädgårdsmästare men det blev arbete inom industrin i Västerås. Pappa jobbade först på golvet och sedan som tjänsteman. Alltid lojal mot arbetsgivaren, aldrig sjukskriven. Upp på cykeln till jobbet i alla väder.
År 1953 mötte pappa Maud, sitt livs kärlek. De kom att leva i ett mycket kärleksfullt äktenskap med flera gemensamma intressen, exempelvis halva året i sommarstugan efter pensioneringen, vilket var efterlängtat.
Pappa och mamma har alltid funnits där för mig när jag behövt stöd och extra mycket kärlek och omtanke. Stödet de gav mig var känslomässigt, materiellt och praktiskt.
Melker tog det förstås hårt när Maud gick bort 2017. Men det var en glädje att se hur pappa även klarade Mauds bortgång, genom att kämpa på. Pappa deltog i alla aktiviteter, följde vad som hände i omvärlden via media och pysslade i sin lägenhet i servicehuset som skulle vara i lika god ordning som han själv.
Pappa åldrades med stor värdighet och hade förmodligen blivit minst 100 år om inte covid-19 hade knäckt honom. De fyra månader som gick efter genomgången covid fortsatte pappa att kämpa på, trots att kroppen inte riktigt ville hänga med. Vilken hjälte! Min förebild!
Så här minns jag, och även andra, Melker: kärleksfull, omtänksam, ödmjuk, godhjärtad, arbetsam, hederlig, tacksam, social, ordningsam, vetgirig, begåvad, intresserad av omvärlden, klok, trygg, lyhörd, observant och envis.
Jag saknar så mycket att tala med pappa varje kväll och träffa honom ganska ofta. Pappa sa alltid: ”Du är så välkommen när du kommer.” Aldrig uttryckte han någon förväntan om att jag skulle komma.
Jag vill tro att Melker och Maud har det fint tillsammans nu!