I många år bodde vi grannar med Maj-Lis Karlsson och Bosse Karlsson i Lillkyrka. De hade sina pojkar, Magnus och Pelle när vi flyttade dit och vi hann få våra söner innan deras lilla Sara kom till världen.
Det var lätt att bli goda vänner med familjen Karlsson. Maj-Lis var som en varm och glad fläkt i tillvaron och vi kom att umgås på ett otvunget och naturligt sätt. Vi skrattade ofta tillsammans och påminde varandra om gamla roliga upplevelser, som till exempel när lantbrevbäraren kom och bankade på dörren, där Maj-Lis hade satt upp en ”stör ej”-lapp efter en vaknatt på BB, som hon arbetade på då.
Nyvaken och lite irriterad öppnade hon dörren och frågade brevbäraren om han inte kunde läsa. Jo, visst kunde han det, men nu hade hon ju ändå sovit färdigt ...
När Maj-Lis och Bosse flyttade in till Enköping för att, tillsammans med sina vuxna barn, ta över cykelaffären i ”Farliga hörnan” blev ingenting i Lillkyrka sig likt längre. Vi saknade dem mycket.
Förvisso träffades vi emellanåt, men då oftast i affären, som för familjen Karlsson nu var deras allt. Maj-Lis höll sig ungdomlig och fräsch och hon blev en av grundstenarna i familjeföretaget.
När Bosse avled 2012 tog Maj-Lis på sig en kraftfull rustning och fortsatte att jobba tillsammans med sina barn och anställda. Trots att hon led av olika krämpor och med gott samvete hade kunnat gå i pension höll hon sig à jour och fortsatte att vara med i affären. Varje dag gick hon ut med Pelles hund och hon fanns alltid till för sina barn och barnbarn på alla sätt.
När vi besökte henne en dag före jul visade hon stolt upp sin fint pyntade lägenhet och var då både pigg och glad. Aldrig kom ens tanken över oss att vi då tog farväl av en trofast och god vän.
Vi vet att saknaden efter Maj-Lis kommer att kännas stor, men då kan vi trösta oss med orden: ”Det finns en glädje som är större än sorgen – glädjen att minnas”.