I år blir det tretton år sedan en mycket speciell person i mitt liv dog. Hon – med västkustens saltaste tunga som kunde servera mer eller mindre genomtänkta kommentarer till folk i sin närhet, så att de frustade av skratt. Själv hoppade jag högt när hon var i farten.
"Man kan inte säga vad som helst, hur som helst", undervisade jag. Blicken jag fick till svar, sa allt.
Hon var kompisen som blev nästan som en syster. Hon hade en medfödd ansiktsmissbildning och åt genom en sond i magen och andades i respirator nattetid. Vi träffades på ett seminarium i Göteborg för ansiktsmissbildade år 2003.
"Jag är inte missbildad, jag är handikappad!", upplyste hon mig bland det första hon gjorde.
Hon bodde i Göteborg och jag var nog mer där än jag var här de följande fyra år som gick. Hon lärde mig att ingenting är omöjligt, inte om man verkligen vill något. Hon var en av de psykiskt starkaste människor jag någonsin har känt. Just den här veckan infaller också hennes dödsdag, vilket gör att det blir naturligt att skriva om henne. Lär man sig att leva med sorgen? Läker tiden alla sår?
Jag kan bara tala för mig själv men efter dessa tretton år vet jag att: jo, man överlever även om det känns som om man inte kan andas stundom. Isynnerhet under de tre första åren efteråt. Människor runt en sörjande person måste lära sig att inte förminska det personen känner och berättar om sin sorg kring den som har dött. Hur svårt det än må vara att inte börja prata om vad man själv tycker och tänker.
Därför slöt jag mitt inre för de människor som ägnade sig åt att säga förnumstigheter som att "hon ju bara var en kompis till dig". Jag var måttligt road av den sortens kommentarer om jag uttrycker det milt. Innan dess visste jag inte att man värderade människors sorg som större eller mindre utifrån vilken relation man hade haft med den som dött.
När hon hade dött och framförallt innan begravningen pratade många i hennes omgivning om hur mycket de tyckt om henne och hur rolig hon varit. Både jag och hennes föräldrar och släkt lyssnade storögt på lovorden. Varför hade ingen sagt det till henne medan hon levde? Hon var i grunden väldigt ensam när inte jag var nere hos henne, därför förvånade de fina orden mig rejält. Att hon både var rolig och inspirerande att umgås med visste jag mer än många andra. Jag har numera slutat sörja aktivt sedan flera år. I år skulle hon ha fyllt 35 år.